En bild på mig från förgående helg.

Det är så märkligt med tid. Den kan få mig att växa, den kan få mig att vilja en massa och så kan den få mig att dra mig undan. "Allt går på dina villkor." Jag tänkte till på det  han sa och upptäckte att så var det visst. Jag behöver
finna balans över att räcka till, till mig själv och till för andra. Petra påminde mig att ta hand om andra ( skadligt mycket ) är en enkel smitväg för att inte ta hand om sig själv. Jag kände mig träffad. Dels för att jag har velat tagit hand om andra för det ger mig en glädje som är obeskrivlig men det är nog också för att jag inte funnit balansen...ännu. Så det måste jag jobba med. Jag måste lära mig att säga NEJ utan samvetskval, jag får inte vara för snäll så folk uttnyttjar mig tillslut ( har jag varit med om allt för många gånger ) och sist men inte minst, jag måste börja priotera hur jag vill ha det. JAGet är ju det jag kommer leva resten av mitt liv med stor sannolikhet. Så mitt huvud har snurrat kring detta. Tid för mig men ändå så att inte folk försvinner för jag ger dem lite tid. Hum.

Mitt i allt detta virrvarr kände jag en sådan otrolig längtan, kärlek, gråtflod och känslor att inte sett Melody Club på så himlans länge. "Jag gör vad som helst för att se dem live" tänkte jag och timmar efter det gick jag in på deras hemsida och såg att de spelar i Nyköping näst nästa helg :O toknära landstället "mitt" och allt. Fan vad lycklig jag blev! En annan lycka hade kommit över mig bara timmar innan då jag hängde i S-tälje med Katja och Leon hela eftermiddagen. :D Katja och jag kom fram till att vi känt till varandra ända sen 2003! :O och så sa  hon att vart än i världen vi befinner oss så vet vi alltid att vi kommer komma tillbaka till varandra. Och det fick mig att tänka tillbaka till året på Xist och då hon gav mig denna dikt;

"Dunkar ditt hjärta lika mycket som mitt? När jag ser dig i ögonen, ser jag så mycket hopp och vilja. När jag inte är med dig är jag inte hel. Vissa gånger kanske jag inte visar hur tacksam jag är att ha dig i mitt liv. Det är ett brinnande band mellan oss, som aldrig kommer släckas. Vart än i världen vi befinner oss."

Jag minns när jag läste de orden. Hur jag tog till mig dem och hur otroligt jag tyckte det var. Och hur kritisk jag var på, kunde det verkligen stämma? Nu har åren gått och än idag har vi kvar varandra. Det stämmer alltså. Det är en skön känsla och samma relation har jag med Anna. Det behöver aldrig förklaras. Man bara ÄR. Så fungerar allt ändå. Fram till nu då, då jag har nära relationer t.ex. mitt förhållande med min supersockersöta tosss, hur ska jag får ihop balansen att vara med honom samtidigt som tid för mig sjävl ? Tål att tänkas på. Men inte nu. Snart är hon midnatt, melody club sjunger "Palace Station" och imorn reser jag ut till landstället för att umgås med tosss och familj! äta gott, ta promenader, lyssna på musik, spela spel, softa och så klart åka till Nyköping för se valborgsmässoeld! :)

Och så måste jag bara berätta att nu äntligen har jag de två "Lestat-filmerna". Eller de kommer i brevlådan min om någon vecka. Äntligen. Jag älskar verkligen myter om vampyrer! och filmerna är så himlans stämningsfyllda att jag spricker av att titta på dem.  "Det är hemskt att se en ung människa ligga död men så finns det också något vackert i den bilden" sa de i dagens avsnitt av programmet Arty. Jag håller helt med dom. Det är vackert, precis som vampyrer.

-må så gott därute.

ursäkta att det dröjde med ett inlägg, men så många fantastiska dagar lämnar avtryck att jag inte haft tid eller inspration till hur jag ska kunna beskriva det hela i ord.