Behöver du hjälp?
Börja hjälpa dig själv.


bild hämtad från; webnews.textalk.com/.../2/195857/hjalp_s.jpg

Snart har jag vandrat halvvägs på den väg jag aldrig trodde jag skulle nå. Den väg som låg så långt ifrån och inget kunde få mig att gå. Fast såklart vänder livet sin sida och möjligheterna började ligga framför mig. Jag visste inte till en början vart någonstans jag skulle ta vägen eller hur jag skulle välja. Vilket var bra för mig och vilket var dåligt? För en gångs skull var knappast något dåligt sålänge det inte var en invant mönster. "Mönster är till för att brytas, rutiner är till för att behållas" sa hon till mig och då visste jag precis hur jag skulle göra. Så nu sitter jag här.

Starkare i mig själv. Jag tog tåget hem och på perrongen innan mötte jag en gammal klasskamrat. Hon kände inte igen mig mer än på ögonen. Jag log. Jag behövde egentligen inte höra något mera och hur framtiden varit och allt vi blivit. Det enda som betydde något, utöver solen i ögonen, var ögonblicket då hon sa att hon inte kände igen mig. Det betyder att jag har förändrats. Inte bara inom mig själv och inför mig själv. Även min pojkvän har märkt det och min lärare sa det också innan jag slutade. Eller två av mina lärare till och med. De sa att jag hade utvecklats och tagit för mig mera. Jag nöjer mig inte längre. Jag viker inte undan. Vilket är fantastiskt. Det enda som bryter ned mig fullständigt är om jag känner mig riktigt sjuk. Det är den maktlösheten jag aldrig helt kan bekämpa. Jag kände mig något så imorse. Tårarna bara rann och jag kvävde mycket av mina känslor för att ens stå ut. Pojkvännen tystade mina ord och hem åkte jag. Inte för att jag mådde dåligt utan mer för att jag behövde egen tid. Och det har jag fått till en viss del nu.

Efter tåget tog jag den långa vägen hem. Från perrongen, via ett villaområde med backar upp och ned, förbi en skogstig vidare in mot skogen och sedan ut mot gatan för att nå huset jag bor i. I skogen var det inte en själ. Träden vajade och i mina hörlurar hördes Manson musik. Hans hesa ångeströst blandades upp med friheten i skogen. Som ett svar att jag står mitt i livet och att det är okej att jag gör det. Jag klarar mig. Det vet jag så väl. Det enda jag nu saknar är ett hem. Ett riktigt hem där jag slipper vantrivas, ställa mig in och försöka vara något jag aldrig helt når upp till. Det är för enkelt att bo här samtidigt som det är för svårt. För enkelt för inget större händer och för svårt för att nya saker gro och växa till sig...

På söndag är det mors dag. En ganska ironisk dag om folk frågar mig. Inte bara av den enkla anledningen att folk tjänar pengar på den utan också för oss som känner att vi saknar eller inte har någon mamma. Varför ska vi en dag om året känna extra sorg över det? Samma sak känner jag för fars dag. Nu älskar jag min far och bara för det ska jag hylla honom en gång om året? Nej. Så fort jag vill och kan och orkar såklart. Slopa dessa dagar. Eftersom dom ändå bara handlar om att tjäna extra pengar. Samma sak med alla-hjärtans-dag. Min pojkvän blir mer glad över vardagshändelser/överaskningar än få höra något gulligt än gång om året...

Ikväll hörde jag en låt som delvis stämde in med relationen till min mor;

Låten heter Vem ser ett barn av Peter Jöback. Texten är lite omskriven av mig och sovrad i ordval.

"Jag tog den breda enkla vägen utan att känna skam Med min talang och med min hunger tog jag mig alltid fram Vem ser ett barn som saknar vapen Vem ser ett barn som inte orkar slita sig loss till slut Det var min tro, min heta önskan att det var vägen ut Känner hon aldrig nånsin saknad eller sorg Känner hon att det finns ett band bara nån gång ibland "

Sedan så lyssnade jag genom hela låten och fann fragment från min barndom ;

( Av Peter Jöback. Texten är lite omskriven av mig och sovrad i ordval. )

"Konsten att överleva lärde jag mig när jag var sju

Jag var den enda vän jag hade likadant då som nu

Och jag skapade min drömvärld i mitt rum,

Det var som att jag inte fanns

För vem ser ett barn med ambitioner när hon tycks trög och stum

när hennes föräldrar ser en främling ointressant och dum

Vem ser ett barn som låser in sig

som blir sjuk av allt väsen därutanför

tror att hon bara stör

som aldrig ber om nå för egen del bara tror hon gör fel "

och det är nog därför jag hela tiden vill här ifrån. För lite kärlek gör så att jag går sönder, för mycket kärlek gör så att jag flyr därför kan jag inget annat än vara tacksam över min kärlek norr om staden. Han gör som han vill, han ber inget, han ger och tar och där vill jag stanna. Hur mycket än folk omkring mig säger annat vet jag vad hjärtat säger. Jag vill fortsätta hjälpa mig själv och jag vill fortsätta min egentid med att jobba, få en vardag och få ett svar om vad jag gör till hösten. Jag hoppas allt går vägen tillslut. För jag andas så mycket bättre idag.