Det är inte klokt vad folk kan sätta spår i ens liv. Vad man tar folk för givet ibland eller bara de små tingen i livet. Igår så var det en sådan dag. Jag kände ett lugn inom mig som jag inte infunnit sig där på mycket länge. Det var ett leende på mina läppar, snöflingor från den mörka himlen och kärleken i handen. Ett lugn jag länge sökt efter men inte förstod hur det kunnat försvinna då jag försökte sova. Var det för den totala närvaron i mitt sovrum som gjorde att jag inte kunde sova? Det är så med henne... min ängel. Hon dyker upp då jag hällt ut mitt liv och ställt mig själv frågor som varför allt blev det blev då jag var yngre. Innan hade jag och min kärlek suttit uppe i två timmar och talat om det som sagts förut och om det som nu togs upp på nytt. Om att jag väntade på livet och inte ville ge upp. Om hur Filippa kommit in i mitt liv då jag började på tjejgymnasiumet Xist o vad som hade kunnat hända mig om min väg inte lett dit.

Som tur var ledde vägen till att Filippa blev min mentor och svensklärare. Men också en stor förebild och insprationskälla för mig. Hon fick mig att börja tro på livet, se mig själv och de egenskaper jag satt på. Allt positivt drog hon ur mig och jag vet inte var jag skulle finnas idag om hon inte funnits där. Våren 2003 sa jag hejdå till Xist och till henne. Jag visste att jag skulle få se henne morgonen därpå så därför var jag glad över att ge henne en dikt och bara gå. Morgonen därefter åkte jag till skolan och endast en lapp låg på hennes skrivbord. ETT STORT LYCKA TILL I LIVET OCH MED DITT SKRIVANDE. STOR KRAM / FILIPPA. En lapp jag fortfarande har kvar. Jag saknade henne något otroligt. Lite då och då försökte jag ringa...men helt utan resultat. Sedan gick tiden...Och jag insåg att Filippa var en av dem som satt fler spår i mitt liv än vad jag tidigare kunnat ana.



Kanske inte det finaste jag gjort....men det blev iallafall ett litet bildmontage
på mig och Filippa.

Det fanns stunder i mitt liv då jag inte orkade kämpa för min skull och tänkte För Filippas skull så orkar jag 2004 mötte jag henne av ren slump. Jag såg hennes min, jag kände hennes hand på min axel o redan där växte tanken om att vända mitt liv till det bättre. Jag hade lovat henne att ta hand om mig och det var det jag nu inte hade gjort. 2006 var det dags igen. Jag var på Dramaten för att se uppsättningen Fröken Julie. Tanken om att Filippa kunde också vara där växte sig redan på tåget in mot stan. Sedan stod jag i entrén en stund senare. Och där såg jag henne. Vilken lycka. Jag blev glad över att se henne och att hon fick se mig. Jag kunde visa upp en starkare bild av mig. Sedan har jag fallit efter det med tråkigt nog ...men idag är jag friskförklarad och jag tror det är delvis tack vare henne. Så satt jag där igår...med min kärlek och han var glad över att Filippa kom in i mitt liv just då. Så var det dags igen. Tanken dök upp om att försöka leta upp henne på nytt och vad finner jag....hennes blogg. http://www.kettilochfilippa.se/  Jag blev alldeles till mig och glad förstås. Jag läste blogginlägg efter blogginlägg och det kändes som julafton. Det var så kul att läsa och se vad hon gör nuförtiden. O än en gång har jag lärt mig att inte ta möten, människor och min vardag för givet.

En dag ser allt annorlunda ut...en dag kanske det inte finns en morgondag. Så vad du än gör. Vänta inte. Dra inte ut på tiden. Se dig omkring. Hylla de och dem du älskar på en vanlig tisdag (eller vilken dag som helst) och låt dem få veta vad du tycker om dem. Eftersom en dag är inte den andra lik.