ingen rädsla
Jens Lekman.
"Förlorar jag dig så förlorar jag mig" förra hösten snurrade de orden och andra texter av Jens Lekman i mitt huvud. Det fanns då ingen utgång för att lämna livet men heller inget insläpp för kärlek. Jag minns känslan nu när alla löven blivit gula igen. Hur vackert jag tyckte kortedala lät och hur sorligt Jens sjöng sina låtar live på Kägelbanan inför mig och hans publik. Jag minns hur jag lapade nostalgi i varenda dammkorn som flög genom lokalen. Hur jag följde dess landning och dess sammanstrålning i scenljuset med alla andra damkorn. Jag ville också vara ett med någon. Jag hade vännen min med mig. Jag höll hennes hand, hörde hennes skratt, hennes ord om hur mycket hon tyckte om mig men jag förstod inte det då. Jag stod bara där i min drömvärld precis som skulle börja bli en vägledning till det liv jag lever nu. Såhär ett år senare har jag sett de gula löven igen, pulsen från dansgolvet, en ny vän och även varit i kortedala. Det var inte som i tanken. Det var inte litet, svart och en smal kille med bruset hjärta på mitten. Men det gjorde mig inget. Jag tyckte de bara var fint i sig att jag kommit så långt. De tyckte jag iallafall för ca två veckor sedan då jag var i Göteborg. Men så fort jag blev friskförklarad började kampen. Jag kunde inte sätta ord på det förrens jag läste en annans ord om det, i tidningen, igår. "Det är en sak att bli friskförklarad men det är en längre väg att gå för att förstå det" Jag behöver Petra i sånna här stunder då jag ser min tidigare sjukdom som en förlorad identet hos mig. Även fast jag är lycklig att vara frisk nu och äntligen vara fri i min egna kropp och kunna styra viljan över vad jag vill göra med den. Så kan jag inte bli av med tanken att inte unna mig en lycklig tid, för när faller det igen? allt kan inte vara såhär bra? eller? Jag kastas ständigt av tankarna. Jag hatade att vara sjuk och orkeslös men frågan är om det inte var liiite lättare att vara det också? Nåväl, jag borde inte blogga då jag är så trött som jag är och har pmsvecka = känslorna studsar upp&ned okontrollerat. Den här hösten är inte bara brandgul det är en ny skola också. En ny era av musik och en ny god vän som jag hoppas kommer sitta i länge. Den tjejen är så fin av sig att var gång jag bara får fem minuter att se och umgås med henne så känner jag hoppet i mig igen. Härligt. Så har jag min kärlek som är så stor att jag är rädd att ibland kan det inte vara sant?! även om vi älskar varandra känns det ibland inte tillräckligt. Kanske är det otryggheten som barn som satt sina spår i mig igen...jag borde sova. Det får bli slut nu på orden...för ikväll. Jag älskar livet igen och det är så skönt att leva varje dag.
Kom ihåg: Rädslan inom dig är ditt största mod.