hejdå gbg för den här gången
Älskade stad - du gav mig så mycket. Tack för alla timmarna på gatorna, för alla människor jag fått möta och det mod du föder mig med. Tack för alla stunder i solen med en glimt av förväntningar på ljusning vid horisonten. En tid jag sent kommer glömma. Hur bäckarna lät, hur vitsipporna slog ut och hur ständigt blå himlen förblev. Jag tackar dig och ödet för den stunden av sex veckor kan bringa så mycket liv och kärlek på så kort tid. Jämfört med hur länge jag levt så har jag länge väntat och längtar. Jag minns dagarna innan avresan. Jag var förstörd, trasig och bortförd bakom ridån. Jag lämnades i Göteborgs famn gråtandes ensam och jag ville inget annat än ifrån. Men också stanna, det var som om något drog i mig. Om att stå mindre ensam och att få synas. Men hur visste jag inte. Med tiden lärde jag mig spårvagnslinjer, telefonsamtal på högtalare och hur en endaste nyckel kunde skapa en känsla av ro. Kanske ett hem. Jag kände mig väldigt hemma, Göteborg. Jag fick från många håll reda på att jag inte fick säga så. Det förvånade de alla. Men jag trivdes så väl. Idag slutade jag min sista dag. Jag satt i Johannes kök med Martin. Vi samtalade om modellerna i Tokyo, Stadsmissonen och dess fynd man kunde köpa där. Hur jag fick första printern på Johannes bild Kristian Antilla och jag blev så stolt. Johannes är fascinerande. Även hans lilla dotter på 2 år. Lägenheten var större än vad jag trodde, köket hade svartvit rutigt golv och teet smakade gott. Sedan samtalade vi om hur olika traditioner kan forma oss människor. Det blev ett intressant möte och sedan tog jag och Martin vagnen hem igen.
Väl hemma var det dags och få ned alla sakerna. Tio väskor totalt. Det är inte klokt vad mycket det hinner bli. Jag fick drygt 50 skivor från Groove, jag fick 100 % trygghet och kärlek från Göteborg och jag lärde känna så mycket positivt inom mig. Det kanske låter simpelt med att känna sig lycklig. Men det är inte enkelt alla gånger för mig, som är ett bokstavsbarn. Dagarna innan hade jag träffat Jakob och hans vän Helena. Uj så roligt vi fick det. Vi hamnade på Rockbaren. Det var som jag alltid känt dem. Helena mötte jag samma kväll och Jakob var andra gången jag träffade i hela mitt liv. Helena sa att innan kvällen var slut borde vi bli bästisar. Det var så sött sagt! Ingen har sagt så till mig och även om det var ljug eller inte så blev jag ändå så glad. Headbang (en gul anka. ) var med och Jakob blev hans gudfar under kvällen - jag tror det passar honom perfekt. Det ser ut som han ler mer nu än förut. Eller så har jag bara blivit paranoid och ser sånt andra inte ser. Jag lärde mig häromdagen att för se det osynliga måste vi först se det synliga. Rätt poäng minsann! Det låter rätt simpelt.
Ormarna på Universium var så söta =)
Jag har även fått uppleva universum och dess regnskog, rosa fåglar och oceanens alla fiskar. Det var fint även om jag trodde att de skulle vara något större. Den dagen hade börjat med att jag tatuerade in min mormors namn. Det jag fått, utöver smärta, efter det är en känsla av en helhet. Jag har inte känt såhär förut. Men det kändes så rätt att sätta hennes namn där och låta hennes ta varje steg jag tar. Jag gjorde även min stjärna större på handen. Änsålänge känns det ovant men så är det alltid. Jag är nöjd med den också. Det känns mer som jag nu. Och ingen tror mig när jag säger att jag inte ska ha fler tatueringar. På fyra år har jag skaffat mig sex stycken... men den här gången kändes det annorlunda. Jag fick en känsla av att jag var klar och det fanns ingen plats längre. Där jag vill göra en tatuering.
Jag sitter nu på tåget från Gbg och mot sthlm. Lämnade tryggheten bakom mig med andra ord. Samtidigt är jag lite mer nyfiken på min stad nu. Jakob sa något med stil med att vara ifrån är att se med nya ögon på sin omgivning. Tack, kunde inte sagt det bättre själv. Distansen till min hemstad har gjort att jag insett efter hur många år som helst, vad som känts fel. Jag är inte hemmahörande i sthlm. Och det har säkert heller aldrig varit meningen att jag skulle bo där länge till heller. Men jag har aldrig förstått vad resande gör för själen. Vilka vägar det skapar för att ge sitt öde i en annan riktning. Tack för mig den här dagen.