Så föll det sig att Sebastian blev på tapeten igen, för min del. Jag såg att han kommit med nytt och eftersom jag blev så glad över låten Indifferent (2006) så sköljde samma glädje över idag, då jag hörde låten: Words And Violence. Jag minns när han gjorde sin första audtion på Idol och hur jag ivrigt följde hans karriär efter dem, men nu har jag kommit för annat och helt missat honom. Andra musikaliska guldkorn den här veckan måste vara Pink s nya hit "Please Don't Leave Me" och så vanligtvis Irya/Melody Club men även de gamla godingarna i  Europe.

Jag har upptäckt att jag har helt missat underkategorierna i den här bloggen och den konturnuerliga uppdateringen fallit ifrån. Jag har haft det kaosigt och jag tänkte "det har jag haft tok för lång tid." Men hade som vanligt ingen hel koll på tiden. Sju veckor, så jag tycker att det är då okej, att min blogg faller ifrån. Jag har vacklat från en hel del existens frågor och varför jag alltid har en tendens att inte ta plats. Samtidigt som jag har förstått insikten av att vara ung vuxen. Jag blev det för tre år sedan. Nu är jag mogen nog att inse att jag är det sen får vi se vad jag gör utav det. Hehe.



Jag har fallit för vita möbler...http://www.skonahem.com

Häromkvällen ville jag köpa mig ett köksbord med tillhörande stolar. Men det var ända ut i Hässelby och min pappa kunde inte köra mig. Jag tyckte det var typiskt då jag fyndade köksbord+4 stolar för 200 kr (!) Men så kom min pappa på att hans bror kanske kunde köra mig. Jag nappade på ideén och begav mig en timme senare mot söder för möta upp min farbror. Det är inte ofta jag ser honom. Gör jag det så är det mest tomord mellan oss och mycket tack-för-senast snack. Men den här plötsliga färden, ca en fyrtio minuter i bil, blev helt annorlunda. Vi pratade om honom, hans uppväxt och om mina farföräldrar jag aldrig lärde känna.

Vi talade om dagsutflyker, helgfärder och vad för filmer vi sett på senast. Min farbror är en riktigt  bokmal och tycker att om man inte läser är man bra underlig. Jag fick, åter igen, förklara att jag inte läst Stieg Larssons senaste böcker eller sätt hans filmer, hans ord blev bara tomma som svar. Vi åkte över tranebergsbron, vackra stockholmsvyer och innerstad, kvällshimmlen sänkte sitt mörker sakta sakta samtidigt som stadens alla lljus tändes. Jag kan nog inte förklara i ord, men isen bröt och jag kom till insikt. Ung vuxen innebär inte städigt scenljus på bara mig och prestanda. Det handlar också om att stanna upp.


Södermalm i  Stockholm. http://files.reseguiden.se/files/94/rg_983294_m600.jpg

I bilen insåg jag även hur mycket jag hunnit sen jag var liten. Hur mycket jag slitit för min egna del, för att bli någon, både iför andra men främst inför mina egna ögon. När jag satt där i bilen kännde jag mig nådd. Jag såg vikten av gbgresan jag gjorde i våras,helt ensam och jag insåg att, visst mina studier är kört i botten, men jag har lärt mig ändå och klarat mig bra trots allt. Hela tiden driver jag saker framåt nu måste jag lära mig att sätta stopp för nya projekt. Iallafall på hemmaplan.

När vi tillslut kom fram till familjen i Hässelby var det kallt ute och väldigt varmt inne hos dem. Två små glada killar sprang runt mellan oss vuxna och de hade leksaker precis överallt. Jag blev något skrämd av deras furuinredda rum samtidigt som dofterna hos dem påminde om livet som barn ute på landet. När mamman i huset pratade om bordet och visade mig stolarna försvann jag något i tankarna. Hon tittade undrandes på mig och frågade, förmodligen för andra gången i rad, ifall jag är intressad att köpa möbler av henne. Jag svarade med att nicka och le. Hon sken upp och i den stunden såg jag något i hennes ögon. Något bekant. Jag vet inte än, vad, men det var något mer än bara ett ögonblick.


Tranebergsbron...

På tranebergsbron hem tänkte jag på de berättelser om dem som hoppat där...jag gav en halv tyst minut, en hel var tänkt men min farbror ville bokrecensera på nytt (Haha) så det fick bli en halv minut för dem människor som inte orkat. Det fick mig att inse ännu mer vikten om att leva i nuet. Jag måste försöka leva mer i nuet. Har jag otur så kanske det inte finns en morgondag...har jag tur att det gör så borde jag se det som en gåva och inte något jag lätt kastar bort.

Idag var sista dagen i skolan på den här höstterminen. Det kändes rätt jobbigt. Eftersom våren stundar. Då ska jag skriva slutprojekt och så ska sedan, i maj månad 2010, kvitteras ut på den tänka arbetsmarknaden...läskigt. Men än är jag inte där. Än är det inte jul och inte nyår för den delen heller. Än så länge är det den 16 oktober klockan 02:02 på natten och en ledig fredag imorgon. Skönt. På måndag går jag ut på praktik. Tidningen Ridå! ska bli sjukt kul, hoppas jag, är både pepp och förväntasfull. Skriva är både ångest i massor samtidigt som det är en ventil att hämta kraft ifrån. En värmekälla i vintern, en trygg vän på bussen hem eller som ett slags försvar mot andra ord som vänds emot mig. Helt enkelt, jag gillar att skriva, nu ska jag bara försöka göra det proffsigt också =).

Godnatt min värld och välkommen hösten!