inget avslut

Det var meningen att jag skulle vara klar nu. Vara klokare, vara insiktfullare och ha en praktik. Det var meningen att så blir det inte så länge jag tappar ansvar. Jag har gjort mitt yttersta. Jag har hängt med. Jag har utvecklats otroligt mycket. Fått se så många främlingsögon bli mer än ytliga kontakter. Men ändå har jag i slutet i veckorna fått skrapa ihop mig själv. Se skärvorna ligga spridda i form av en hög räkningar, en hög kläder som nått veckoslut och ett par marsvin som skriker i takt för de vill mig något. Jag har både blundat, lyssnat och försökt förstå. Men lite förbisett har jag ändå låtit det vara. Sista dagen imorgon. Sista dagen på utbildningen AF slussade ut mig på i slutet av januari. Jag tyckte då att de var löjligt att gå något jag inte hade tycke för. Jag är idag tacksam. Även om jag så inte helt hängt med.

                             
              

Även om jag är konstig (som en sjuåring beskrev mig idag) så finns det faktiskt de som också tycker jag är vacker (en främling kom fram och fotade mig idag - med inställningen att få gånger man upplever det vackra bara sådär helt framför en) fast jag då innerst inne inte kan förstå. Jag kan se det i andra. De gillar mig av en mängd olika anledningar medans jag bara hittar fel. Martin blir sur på mig för jag aldrig inser. Jag vet inte vad som gör att jag tillåter mig inte inse. Kanske är det av den devisen att bekräftelse från mig själv är inte alls lika stark som från andra...Nu blir det söm. Framöver blir det leta praktik och försöka fånga de där små ögonblicken. Imorgon är det sista dagen på Lernia. Inget kan bli som förut. Jag saknar det redan.

Jag har ibland försökt leka med tanken att se vanlig ut. Så avslappnat det vore. Men kommer sedan på att jag är inte bara smink, kläder, tatueringar och dialekt utan jag är också mig själv på insidan. Mitt arv och mina efarenheter går inte komma ifrån. Därför inser jag idag att bättre vara den jag är än eftersträva något jag aldrig kan bli.

Räddar mig  själv i morgon i finklänning och hoppas på det innersta att allt ska gå bra. Efteråt åker jag hem och möter upp mina halva svärpäron! Det är fint att ha dom i sitt liv. Det är fint att bara leva som en vanlig familj några dagar för se hur det är. Såg ett tvprogram ikväll där ena partnern sa "Du måste tro på min kärlek jag har för dig och till dig. Den andra svara "Ja ska försöka. Jag är inte uppvuxen med kärlek och därför blir det svårt för att ge och uppleva kärlek." Som jag kände igen mig där! Så pricksäkert. Leva som en vanlig familj och fira påsk. Äta gott, lyssna på musik, mumsa påskgodis och bara ha det så bra! mitt sus och dus får vänta...ett tag till iallafall.

Kram på livet och tack för jag fortfarande är här. Det är inte uppenbart och det känns så fint i hela mig.

Kommentera här: