Hörde idag "Du kommer att behöva komma till botten med roten till diverse problem för att kunna lösa upp knutarna och fullt ut bli den maktfaktor du vill vara." Och det är säkerligen där jag är just nu. Känns som jag är kluven på mitten, det finns inget go i mig som förut och att man kämpar så man blir tokig fast resultaten känns långt borta. Uppgivenheten närmar sig också. Insikten om att aldrig bli helt frisk psyiskt fast ändå lära sig hantera allt så småningom. Frågan är bara hur.

Just nu känner jag för kasta av mig allt och bara börja leva fullt ut! men när jag hanterar slår jag ut immunförsvaret och jag blir sådär liten igen...det är då jag är glad för alla fina minnen jag har omkring mig. Det är då jag försvarar de svagare än mig, de okända liven som varit med om värre saker än mig och saknar de där människorna som vore i mitt liv idag. En del blir facinerade hur nära döden jag varit, hur nära döden jag är (tänker då på min synska sätt att se liv i olika skepnader) och hur döden tagit de finaste ifrån mig och fött styrkan inom mig. Men jag kan inte facineras jag kan bara respektera.


                                        

                                        Citat är skrivet av mig!
     
 
Det är på ett sätt och som när bussen inte kommer. Det är ingen idé och dra djupa suckar och se på klockan. För bussen kommer inte fortfare för det. Den kommer då den kommer helt enkelt. Det finns nog inget givet längre. Inte ens vädret. Det studsar som bara den där ute.

Det studsar i min själ och en okontrollerad massa sätter sig över mig. Samtalade med en fin människa idag och som det var skönt att höra att hon upplever det jag upplever just nu. Jag vet egentligen att jag inte är ensam. Men ibland kan man inte sluta tänka tanken att det är nog bara jag som är så ung som varit med om så mycket. Men så glömmer jag det.

Står där i solen och planterar mina växter och hoppas på se dom frodas. Hoppas på en vacker påsk. Även om det kan innebära tandvärk så innebär det gäster, att vara kattvakt och ge grannbarnen godis. De strålar ikapp och jag blir så glad varje gång. Jag berömmer deras smink, deras kläder och ber de ta så mycket godis de orkar. De tittar blygt tillbaka och törs inte ta många bitar.

Sådana möten kan jag leva länge på.

                                                                                   Godnatt!