Självsäkerhet, Annika i gruppen Säkert! tar med sig sanna känslor, gester, ljusspel o taktkänsla så hela taket lyfter, öronen brister, hjärtat flyger ut ur bröstet. Jag sjunger me om dö samtidigt och nynnar lala. Kan inte sitta där biljetten talar, sätter mej närmre scen, golvet vibrerar, drar i kjoltyget, nya tatueringen kliar, låtar om förändringar, kyss mej inte d kommer bara leda till ngt ont, d djävlarna måste skjutas och sedan

Nostalgin: den som träffar mina sju sinnen och vilja vara som Annika och jag har älskat hennes musik och annat arbete på p3 Jag har beundrat sedan 03. Jag har oftat lyssnat, sett live och varit ensam me denna musik, men det förvånar mej inte att hon e beundrandsvärd.

Jag vill se ut som henne, skriva som henne, kunna tala och sjunga norrländska som henne, det som förvånar mej då folk lämnar konserten tidigare, en sådan som Annika kan man inte annat än älska. Så är den med den saken

och kvällen var fantastisk och jag önskar att jag alltid kunde få stanna där. På hemvägen så dansade jag, fångade snöflingor, rusa över bron och gatorna och torgen, jag gled på mina fotsulor och strunta fullständigt om att jag skutta, sjöng och rusa för jag behövde det. Jag behövde denna lycka inom mig och den behövde sitt utlopp och jag kan inget annat än skratta högt och komma hem nästan utslagen med knappt ett stämband som fungerar, men vad gör det, då Säkert! gör en/gör mig så hel.

Godnatt