så var det dags för Melody Club igen
Hela veckan hade gått åt om jag skulle komma in på Flustret eller inte. Jag ville så gärna se Melody Club fast med åldergräns så kanske jag inte hade en chans. Jon i bandet sa att han kunde se vad han kunde göra. Igår fick jag mejlet att jag var välkommen. Helt otroligt! Det blev ganska mycket göra i sista stund men det var också nostalgiskt. Precis som när man var tonåring och åkte och såg dom både här och var helt ostrukturerat. Denna gång bar resan iväg till Uppsala.
Väl mött i Uppsala träffar stämmer vi träff med Dennis. Han är glad över att se oss och vägleder oss mot Flustret. Vägen dit är kort, full med snö och förväntan. Väl framme ser vi en jättelik villa i stans alla neonfärger. Vi blir insläppta helt utan problem. Vi blev förvånade, vi skulle ha gästlista och de skulle ha 25årsgräns, fast vi var också glada att slippa problem. Vi hänger av oss i garederoben, det är trångt och fullt med människor och musiken är jättehög. Det påminde mig om att jag vaknat sju samma morgon och var inte på det bästa uteställehumöret. Men det fick gå ändå, jag var där för se Melody Club och vad gör man inte för dom?! Jo en rad massa konstigheter genom åren. Vi fann oss en övervåning där musiken var lägre, soffan bekväm och samtalde en timme och en massa ämnen. Dennis berättade att han lyssnat in sig litegrann på MC och han gillade det han hörde. Det gjorde mig glad. När timmen gått frågade jag han och Martin när vi skulle ner mot scenen. Dennis tyckte att vi kunde sitta någon halvtimme till och jag frågar honom vad klockan är. Han svarar att bandet kommer om en timme.
Adrenalinet pumpades inom mig. Det var dags att gå mot scen och köa. Martin skakade på huvdet och tyckte jag var knasig och Dennis tyckte det också var lite tidigt. Jag tycker det var bland det senaste jag köat i hela mitt liv för att se grabbarna :P Vi dansar till de senaste hitsen, talar vid litegrann, köper öl och skålar och har det kul. En halvtimme kvar och Nicko och Erik går förbi på det tjocka dansgolvet, ingen reagerar mer än jag känns det som, men det var kul att se att halva bandet är på plats. Klockan blev sedan 23:00 fast inget band syntes till...det skulle spela nu, tänkte jag!
Men bara drygt fem minuter senare dök de upp. De rev av låtar som "Baby", "Only ones" och "Cover Girl". Publiken skrek, dansade, knuffades och allt var helt hystriskt. Jag skrek också, Stoffe såg rätt in i mina ögon och vi sjöng i takt. När jag skrek så skrek Stoffe rakt tillbaka mot mig och adrenalinet var på topp. Det var väldigt varmt och in i andra låten så hade Stoffe redan svättats så mycket att han såg ut att få en hink vatten över sig. Ett tag in i spelningen blev det fight i publikhavet. Folk knuffas, flaskor krossas på golvet och två tjejer bråkar om Dennis plats. Han erbjuder platsen åt dom och då ryker tjejerna ihop om vem som ska ha den. Dennis blir tvungen och ställa sig längre bak. Det blir fler och fler låtar, lite mellansnack och mer dans! I sista låten sjöng han "Electric" en låt som jag oftast säger är min låt. Precis när han sjunger ordet "girl" pekar han på mig. Just de "girl" jag känner igen mig i så pekar han på mig. Jag antar att mitt leende var stort mot honom då. Det var helt magiskt.
Efteråt så letar jag och Martin upp Dennis. Det tog sin tid men slutligen fann vi varandra. Han var glad, trots incidenten, att få fått följa med oss. Han berättade att han blivit ett riktigt Melody Club fan och vill tänka sig se dom fler gånger. Flaskan han höll i sitt knä hade han fått av Stoffe. Dennis förklarade det som
"Jag gillar sångaren i bandet. Där står han med två vattenflaskor och är helt genomsvettig. Så ger han den ena flaskan till mig. Det är så snällt. Han bryr sig verkligen om den lilla människan, den enskilda individen och både fans och oss andra"
Jag nickade och höll med. Det är delvis jag är fan till MC för de bryr sig om och värnar om att det ska bli en sådan bra spelning som möjligt. Dennis valde att behålla flaskan som ett minne. För att den symboliserar så stark om det han varit med om. Jag ser mig själv i hans situation. När jag var yngre samlade jag också på allt Melody Club gav mig. Allt från flaskor till godispapper :P Härligt och se någon, såhär åtta år senare, bli lika tagen som mig! Jag blev så stolt över "mitt" band då. Dennis nämner senare i vår konversation att han blev glad över se mina möten med Stoffe på scen, ögonkontakten, att vi skrek ihop och sjöng klassika fraser som den frasen i låten Palace Station "And we couldn't change our destination On this road of facination for love.." Det är verkligen något jag skriksjungit tillsammans med publiken i många år nu och det är så härligt nostalgiskt!
Efter spelningen hade vi från början tänkt stanna kvar. Men vi alla tre tröttnar på Flustret, den höga musiken och den odrägliga publiken att vi lämnar stället och beger oss mot Dennis. Jag trodde dock att vägen hem till Dennis skulle vara kortare. I klackskor och mörbultad från konserten var det ingen höjdare att promenare i närmare fyrtiofem minuter. Fast konversationerna var roliga, att gå i de gamla kvarteren var nostalgiskt och när jag tillslut är så nära på ge upp var vi äntligen framme. Väl där hinner vi bara vara i någon halvtimme. Under de minuterna ser vi på MC klipp, mina bilder på dom och hänger på youtube och lyssnar på dom. Sedan var det dags och gå samma långa väg tillbaka. Jag orkade inte. Hade nästan varit vaken i ett dygn, fötterna värkte, det var svårt att inte bara falla ihop i sömn. Men med armstöd från både Dennis och Martin så gick det. Vi lyckades komma ner till stationen tio minuter innan bussen gick. Klockan var tre på morgonen, det var tre minus och vi var tre personer som skulle bli två.
Vi vinkar av varandra. Dennis ser till så vi kommer med bussen utan problem och busschaffören är vänlig och förklarar vårt bussbyte vi behövde göra en halvtimme senare. På bussen kan jag inte somna, jag skrattar och talar Melody Club omvartannat men sedan somnade jag. En stund senare vaknar jag till och ugnefär fem minuer senare behöver vi gå av. Jag märker att fötterna värker så mycket att de knappt går att stödja på, jag har matbrisk, sömnbrist och dryckbrist på samma stund och chaffören ville ha av mig fortast möjligast. Minns inte hur jag kom av men det gjorde jag. Vi kom ut till en svart natthimmel, klockan var runt halv fyra på morgonen och allt låg tyst och öde. Det var en väg, en busskur och omkring två jättelika åkrar i vitt. Inget syntes till och jag frös så jag skakade. Fem minuter senare ser jag bussen uppe i backen och den tar med oss mot Stockholms Central. Bussen är tom och jag somnar till litegrann men det var svårt för den var tänd. Resan går fort, bussen går fort, tankarna är tomma och husen fladdrar förbi. Hejdå landsvägen och hej staden.
Stoffe var helt slut då han nådde den näst sista låten...
Väl framme väntar vi på vårt tåg och en kvart senare kommer tunnelbanan. Vi sitter tysta, Martin somnar och jag lyssnar på musik. Några sitter snett bakom oss och snackar om sin utekväll för varandra. Det var kul att lyssna på. Sen minns jag inte gångvägen hem...Jag minns bara att klockan är närmare halv sex på morgonen och jag tänker att om en och en halv timme har jag varit vaken i ett dygn. Kort därefter somnar jag helt utmattad med sminket kvar.