Jag glömmer aldrig hallen som ledde in till köket. Till matrummet varpå väggen hägnde en hylla och på den stod plåtburkarna. I solsken blev det alltid en bländande ljussken från dom och motivet var vår och påsk. Jag glömmer aldrig guldklockan som tickade likt djupa suckar. Jag minns leksakerna man visste vem dom tillhörde men aldrig våga fråga om. Jag minns djurparken och de vita tigarna och Nyckelpigan som var den enda bergochdalbanan man vågade åka mer än en gång. Jag minns Eskilstuna som staden jag vill återkomma till så fort jag hörde Kent på radion eller köpte min första skiva med namnet Yvonne och de satte orden på sorgen jag då bar i mitt liv.

Jag har inte sett staden sedan 98 och nu ska jag tillbaka. Till där rötterna odlade sommarstuga, hallonbuskar, färgglada rum och perfekt gräsmatta. Där drömmen slogs i tusen bitar och där tårarna var även av lycka. Tillbaka till en plats med nya minnen. För jag är glad men samtidigt skrämd. Jag är förväntasfull utan att gå in med för många känslor. Jag vill helt enkelt åka redan ikväll.

Det är nämligen dags att komma hem igen för veta vad man har idag.

---