Vacker video med Henric de la Cour

Det doftar klor och kaffe överallt. Jag hör henrics musik genom dörren, adrenalinet pumpar, en servetris öppnar dörren in till konsertlokalen på glänt och jag studsar till. Vilket vackert bildspel! Sedan hänger ja i baren, ser musiker komma o gå. Henric går förbi men ser mej inte, jag känner mej liten men lägger ingen energi på det. Sedan tar jag upp mobilen för att blogga o givetvis ser han mej då en gång till. Klappar mej på axeln, knickslar me tänderna för får min upp uppmärksamhet och jag säger hej och han ler å säger hej tillbaka. Sedan går tiden mycket långsamt, men väntan är värd allt.

Lite senare är det e varmt, d e glada människor omkring och nästan alla möter ögonkast me mej. En del etsar sej fast på hornhinnan, andra glömmer jag rätt snabbt. Fryser gör jag inte längre och kort därefter köper jag mej ett glas rött, hör Kite repa i bakgrunden o ser Nicko springa förbi, han drar inte till sej uppmärksamheten och då törs jag inte heller det. Kvällens första bekant ser mej inte och jag fortsätter på mitt glas, håkan hellström sjunger i högtalarna "nu kan du få mej så lätt" o nostalgin får mej att försvinna.

Kvällen går fort och då jag vänder mig för se om någon till har kommit så ser Nicko mej, ler och nickar och kvällen börjar så bra. Jag börjar sedan tala me personen brevid, vi delar många musikminnen men inte mer, inte vad jag vet för kvällen iallafall. Dörrarna in till konserthallen öppnas och vi fortsätter tala med varandra. Ett par killar står framför oss men törs inte gå in. Min nyfunna bekanta säger Gå du då och nostalgin över att vara först på plats i lokalen överträffar allt. Det var en skön känsla. Något jag varit med om bra många gånger.

Vi hänger framför scenen, jag ser på bildspelet som går runt,  hör musiken från högtalarna och försöker hålla i en konversation. Sedan öppnas den röda ridån och Christian drar på gigantiska musikslingor. Jag känner hur nerverna sprätter till och jag skriker av lycka och triggar igång publiken. Det är alltid kul att ge lite extra och så att andra blir peppade. Kite gick som en blinkning, spelningen tog slut så fort, men bilderna blev bra. Lyckan om att få se de spela live ännu en gång och lyckan att överträffa mer än tre Kite spelningar är uppnådd, jag blir aldrig mätt på deras syntslingor och väldigt betydelsefulla låtval med en text som sätter ordet på allt de där man tidigare bara burit själv.

Under emmon spela ritade jag, fotade o gjorde även min plikt att stå längst fram, dansa/skrika/sjunga med. Fattar inte poängen me att bara stå still om man inte fotar vill säga. Sedan lyssnade vi på musiken, Martin hade kommit in och vi står och snackar tills Emmonn entrarar scenen. Det var tredje gången jag såg henne live och hon blir bättre. Men jag kunde inte helt tycka om musiken utan kände för göra något medans jag stod där. Jag tog upp mitt skrivblock, skrev och ritade och det var en skön känsla. Även att se in i vinglaset och se hur ytan av vinet vibrerade i takt med syntslingorna. Efter Emmon var det en paus och jag passa på och fotas me Fredrik. Det fick bli två bilder för jag var inte nöjd me den första och han inte me den andra, så tokigt d kan bli!

Bilden på mig och Fredrik - den bilden jag gilla =)

Sedan går jag tillbaka till scenen och tackar min bekanta att hon hållt platsen. Vinet var borta men väskan var kvar, hon beklaga sej och jag sa att det vore värre me tvärtom. Så öppnas den röda ridån en tredje gång för kvällen och musikerna står på scen och spelar. Kort därpå kliver Henric upp på scen. Ljuset blixtrar, rökmaskinen vällver ur rök och Henric sjunger och mer människor flockas.

Det trycks på och fotoblixtrarna blir många. Det känns som Stockholm har väntat på att se Henric spela igen. Det känns som alla har väntat på denna kväll och kommit hit för se honom. Kön var så lång att alla hann inte uppleva spelningen men jag var där och jag var så lycklig för det. Det blir inget mellansnack utan bara musik och en mängd olika låtar som får mej le,gråta och skratta på samma gång. När d e slut vill publiken ha mer men d blir inge mer. Ridån sänker sig och stänger igen, djn höjer sin musik och lokalen blir åter igen mörk.

På vägen ut till den milslånga kön möter jag Rille! Vi skrattar då vi ser varandra. Tar ett foto och talar lite kort om hur den senaste tiden varit.

Jag och Rille! ett kärt återseende

Jag går sedan vidare för få en bra plats i kön men på vägen hindras jag en gång till, haha. Jag ser Tiny Boys flickorna o vinkar glatt! Emma skiner upp som en sol över att se mej. Vi talar, kramas och jag får en personlig inbjudan till deras spelning nu på måndag och jag säger att jag gör mitt bästa för ta mej iväg. Vi kramas och slutligen når jag kön, en kvart senare är jag ute på trappan där kvällen börja. Hon e strax efter midnatt och snön har lagt sig.

Så, utan kronologisk ordning träffa jag också pandahanna från förra slakthuspelningen och hon var så fin, snäll och trevlig. Jag smygfota då hon tala me Henric, bilden blev så mycket roligare så än att jag hade bett de posa. En oförglömlig kväll helt enkelt! Syntfamiljen e större än trott o d e så kul att möta alla i den för det gör så även jag får en plats. Underbar känsla.