Cirkus Miramar live 9 mars Göteborg

 

Det hade bara gått två timmar. Allt var försenat och jag satt försjunken om varför bandet aldrig dök upp. Sedan vänder jag mig och till vänster står Per i dörröppningen. Det bultar inom mig. Jag måste lett stort och sprang till honom mitt under en annan satt och spela på scen. Jag ger honom min bok. Ber han öppna första sidan där jag skrivit en hälsning och signerat mitt namn. Han ler och se förvirrad ut. Sedan står han och bläddrar ett tag. Sätter sig bredvid mig och kollar på bandet på scen ett tag. Skruvar på sig och lutar sig mot mig. ”Är den till salu?” frågar han mig. Jag skrattar och viskar tillbaka ”Nej, den är till dig” och han både förstår och inte. Men tillslut förstår han efter vi samtalat och han säger tack. Tar mig i hand och skiner verkligen upp. Jag håller modet men inom mig har jag ramlat ihop. Tiden går och bandet kliver av scenen.

 

Per lämnar salen lika snabbt och det blir paus på en timme. Jag vänder och vrider och hoppas tiden går fort denna gång. Lokalen är hallfull, stämningen är sömnig fast mysig och det är en samlad trupp jag sitter i. Det känns som alla känner alla på något sätt och utanförskapet blir till att jag fryser litegrann. Per och Cirkus Miramar ställer sig och repar och riggar scenen. Äntligen något att vila ögonen på. Stjärnan & Matrosen låten spelar de om och om igen, testar ackord och ser så allt ska bli som tänkt. Det tar sin tid och Per säger strax innan det är dags ”Nu går vi och byter om till clownkläderna så ses vi snart igen” Publiken jublar.

 

Cirkus Miramar repar och har sig ...


De samlas upp mer folk och nerverna hänger i luften arrangörerna springer runt i lokalen och råkar göra så att ljuset både sänks och höjs. De testar både de ena och det andra och jag vill bara att mina nerver ska snart få levas ut till livemusik. Så helt plötsligt så står de där. Hela Cirkus Miramar. Gitarristen ber om ursäkt att han sitter ner och spelar för kvällen. De river sedan av den ena efter den andra låten. De säger att de har blivit något gamla och orkar inte fullt ut. Några låtar in tappar de texten och publiken försöker fylla i. Jag vrålar och jag klappar igång och det känns som hela lokalen hamnar i ett euforitåg. Alla släppte allt under de minuter Cirkus Miramar stod på scen.

 

Strängar bryts av och övriga bandmedlemmar undrar vad det är som händer. De samtalar och Per ser lite uppgiven ut efter ett tag. Gitarristen säger ”Ja det går. Jag kan spela på fem strängar.” och Per fyller i ”Bra! Jag kan annars sjunga på två strängar” och skrattar till. Det blir sedan en kalvakad av olika läten, dofter, musiken den dansar över hela rummet så mitt i lämnar Per scenen för att se sitt band spela och det gör de så himla snyggt. Publiken jublar, busvisslar och vrålar. Sen blir det lugnare tempo och efter det ropar arrangören att de nått mer än halvtid och Per svarar honom ”Nej då. Det gör inte oss något att vi har övat in ett tre timmars konsert och du ger oss en timme. Nej då. Inte alls. Vi är tacksamma” och publiken den skrattar. ”Nu när ni har hört ett par låtar tänker ni att sådan här modern skit vill ni då inte höra.” publiken den jublar och förväntar sig klassiker och gamla godingar. ”Men just ikväll skiter vi i det gamla och spelar bara nytt!” säger Per lagom kaxigt. Publiken skrattar, buar omvartannat.

Sedan blir det låten Barn med fattig hjärna och det blir allsång och folk som ställer sig upp för att dansa. Per visar tydligt hur man bör agera och dansa för att förtydliga låttexten och dess budskap. Det mest fantastiska var de gånger jag sjöng duett med Per. Kanske var han bländad av ljuset och kanske sjöng han inte alls med mig. Men det kändes som det. Vi la orden i rätt mening och precis där de synkade med musiken. Efter ett tag vände han blicken och såg mig fortsätta sjunga. Han log och vände blicken igen. Jag tänkte om jag distrahera honom så resten av kvällen såg jag till att sjungna men inte så mot hans håll utan mest fota, filma och känna av hela konserten.

Idag maler tanken Den sista låten måste jag få höra igen! Jag kände inte igen den men texten fick mig att gråta. Per sjöng rätt in i allas ögon om att ”Vi ses igen” och det ha etsat sig fast i mitt minne. ”Tankarna blir som tusen nålar” är de orden som jag minns från låtens text. Det här ska bli mitt letande. Jag måste få höra den texten igen. Så är det bara.

 

 

Bilden och mötet blev ett diffust minne men ett fint

Efteråt så pratade jag och Per litegrann, faktiskt så minns jag inte mycket av den konversationen mer än att det var fel att jag bor i Stockholm, att de kanske kommer till centrala Stockolm någongång i vår och så undra han om jag skrivit min diktsamling alldels själv. Jag svara JA med hjärtat i halsgropen. För de jag visste då kommer han veta så fort han öppnar den där boken och det är de som både känns fint men samtidigt skrämmer mig.

 

Så tack fina Cirkus Miramar! för mig blir ni aldrig gamla

 

 


 

1 Karolina Dahl:

skriven

antar att du tänker på simply not a lovesong, en fin bit! :) den finns på tuben här: http://www.youtube.com/watch?v=opAjrtX5WLE. lyssna och njut! den finns inte på nån skiva än, men vi får hoppas att den är på g nu! däremot finns den här liveinspelningen på mp3 också. jag kan skicka den till dig, om inte bandet har något emot lite hederlig fildelning förstås...? :)

Kommentera här: