Utdrag
I ena stunden är jag sund,
stark, modig, glad, annorlunda,
en person man aldrig glömmer,
en person som jag verkligen älskar.
I andra stunden är svår,
jobbig, oförstålig, för svag
för klara mig själv,
en person jag verkligen föraktar.
O än en gång undrar jag.
För jag vet att andra känner också såhär
och jag är inte ensam om det.
Men jag känner så timme in och timme ut
Jag undrar om det är så det verkligen ska kännas?
