sluten cirkel
Så satt vi där i parken
minns tillbaka på kvällen innan
den var magisk
det var livepoesi i ett slags rörelsemönster
av krig
av kärlek
jag avundades alla namn
alla de
som kunde
skriva sig själva som
estradpoeter
jag samlade dikter
jag samlade ord
jag samlade autografer
vara på plats
förlora hållningen
vinna platsen på bänken
förlora vänskapen
vinna tiden
idag behöver jag inte längre
samla
beundra
ständigt jaga
ständigt förlora
för idag är jag själv
en av dom
en estradpoet
jag får andra att
skratta
gråta
så att
cirkeln känns sluten
Likt Elizabeth
I ett test jag gjorde ikväll så undrade jag vilken slags poet jag kan tänkas vara. Här är länken till texten om du själv är intresserad av att testa. http://www.gurl.com/play/quizzes/pages/0,,643134,00.html?par=gublogcolor
Mitt resultat blev att jag liknar mest den engelska kärlekspoetissan Elizabeth...
Ja, det stämmer rätt bra! Misstycker gör jag inte. Andra poeter jag hade kunnat liknas vid är maya angelou
emily dickinson, rita dove, sylvia plath, sapphire eller gertrude stein.¨
slitna ord
Så sitter jag på perongen igen
jag undrar
ska jag ta tåget mot motsatt riktning
Jag vände dig ryggen,
Idag kan jag tänka mig stå mitt kast.
Har du tagit steget ur bilden
medans jag ensam vandrar mellan vita ark?
mycket där som blev fel,
fanns mycket där mellan sorgen och skratten
som jag saknar,
jag minns nu allt du gav
vad vore jag utan dig de åren?
Försökt sluta tänka,
byta stad
alla andra misstag som gör att man står åter.
ett ark papper framför mig
funderar på ett tackbrev.
Det finns en som vet var du är
hon säger att du mår bra idag.
Idiot är det jag var
idiot är det jag är
det är glasen som påminner mig om skratten.
Det är den trasiga mattfransen som påminner mig om bråket.
Det är knivbladet som påminner mig om dina tårar
det är tapeten som viskar i mina drömmar.
Jag var ditt hjärta, jag blev din sorg
Jag vill inte tillbaka.
Jag vill inte ha dig i mitt liv.
Jag vill bara berätta
allt det där jag tidigare inte kunde sätta ord på.
Allt var så länge sedan.
Jag kunde inte säga det rakt ut.
Jag drog på det alldels förlänge
kanske ska jag våga posten brevet.
Jag fyllde i meningarna
medans husen byggdes upp på andra sidan parkeringen.
De fick en grund, en stomme, en rejäl betongklump som formades till en huskropp.
De fick färg på sig, hustak och människor som bodde in sig med all sorts inredning.
Så såg jag på oss.
Var någonstans var vår grund? Vår huskropp?
Vi var mer en sjö utan botten
vi skönk för var dag som gick.
Jag målade allt i svart
utan koll på livet utanför
Det är färgerna du var värd
ett gensvar
inte ett eko
där dina egna ord
studsade tillbaka
tidsfördriv
jag var så kär i dig
desktruktivt tonårsförelskelse
tågen som tog oss vidare
viderna som låg framför oss
tankarna formad som snö
smälte sakta till våren
var hel om vintern
varm choklad
neonljus
stadspuls
bränheta känslor
kyssar
tidens fångst
på att hamna
där igen
omkullvältas
kastas in
i verkligheten
bli tomhänt
komma tillbaka
rivsår
Så blev världen liten igen
likt en korg
vaggades jag till sömns
i en slags otänkbar tanke
OM
fast det handlade bara
om att
vara ung
handlade om att vara dum
du tog min hand
sommargräs längs benen
du var så mycket
du blev min sorg
du blev en tomt hål
en gata mindes ditt namn
men minnen raderades ut
i takt med att du försvann
glaset speglade din
profil
försvann lika snabbt
då ljuset
släcktes
i en annan tid
satt vi
skålade för livet
korgen var fylld till bredden
det var skratt varje dag
resorna blev längre
nu ett minne blott
mitt bland all annan
stadspuls