Myller & Tystnad
Egentligen kan man säga att detta är som ett brev. Ett brev som aldrig kommer fram. Jag sitter i staden fylld me drömmar, idoler och förväntningar. Än en gång är jag här fast det är din stad från början. Jag går längs gatorna, vilseledd av att inte kunna följa dina steg. Ju mer jag försöker finna mej själv ju mer kommer jag ifrån den jag är. Jag hör ljuden av spårvagnarna som genomljudas av andras skratt. Stank och doft finns det mycket av på samma gång. Måste hela tiden skriva för skingra tankarna. En närhet av dina ord i mitt huvud. Du ber tala istället för skriva. Du ber säga konkreta ord över sånt som bara känns. En balansgång jag inte klarar av utan att falla varje gång. Ständigt hålla sig uppe för ständigt hålla sig själv upprätt. Håller inte längre. Men jag vill pausa, inte bryta, för den här staden inger mig hopp. Vi behöver växa men på varsitt håll. Inatt tar jag tåget till min stad som aldrig sover. Jag tar tunnelbanan och imorgon sa chefen att jag skulle få många nya o spännande uppgifter. Jag ler. Jag skriver och det hyllas. Jag gör min grej. Sånt som känns men kan inte sägas verbalt.
Tanke om ovisshet
Kortsigtigt,
jag har henne i drömmarna, men behöver något stabilare,
en olycklig saga
ett mellanslag av förändringar,
tid och tankar i förändlig form,
behöver ngt stabilare ord
att formulera tidsfördriv
istället för den kärlek jag trodde det var,
dina ord svarar på alla andra men inte mina,
samma andetag ska bli olika,
våra leenden ska sluta sammanstråla,
dina ord var för Längesedan
att bli gamla och återförenas,
kanske är det en baktanke,
men framåttanken har stannat,
min slutstation blev vår början,
min natt blev vårt slut,
sida för sida vi skrev,
sida för sida vi stod,
du rencensera slutet
utan min förfrågan
- det kunde varit vi,
men istället en bränd bok,
en förgäves stig,
en grind, varenda steg,
varje rörelse,
är du ändå med,
jag letar me sista ljuskälla,
men varenda tanke är inte om mig,
det var fegt att tiga,
svårare att acceptera,
sluten pärm,
inget mer att begrunda,
väx upp, gå vidare
ber reklamskylten
men jag kommer alltid
skydda dig
ovasett hur många slag
du slår tillbaka
Tystnad
Det var svalt i rummet, du la dig i fosterställning brevid mig, jag låtsades sova, din lugg kittlade mina näsborrar, jag nös till, vände och vred, tiden gick, drömmarna jagade mig, symboler, människor, betydelser, inget ville fungera längre, dina andetag blev tyngre, tänk att för ett år sedan var det helt annorlunda, som håkan sjunger; jag var ingen o du aprilhimlen. Sedan lägger jag mig åt andra hållet, rädslan hålls tillbaka, vad gör jag då jag mer är rädd för livet än döden? Livet är måsten och kravlöst, döden är alla välkommna till, inga inträdelseprov, en befrielse. Men så somnar jag. Vaknar me tron att allt är bra men märker sakta hur jag sjkuter undan andra genom mina tankar, det går runt o på bussen somnar jag om, till att åka fram och tillbaka, sällan mycket klokare, men bra hungrig på livet igen
