Pappersresan
Nu är huset sålt
en bit av mig blöder
jag visste det
men orkade inte just nu
inse det
musiken tystnar aldrig för mig
inte då jag orkar resa mig upp
inte då jag behöver den som mest
det finns dagar då jag orkar ingenting
men kör på ändå
det finns dagar då jag sitter rastlös
gungar fram o tillbaka
det dagar då jag klappar ihop
dåligt samvete
ett pärlband av olika humör
en ångest målad likt andetag
på dimmig glasruta
så finns de dagarna då livet
ter sig enkelt
då allting är så där magiskt
perfekt
jag ställer oftast frågan
varför får jag inte vara där varje dag
är det jag som sätter hinder
är det bara hinder jag ser
men möjligheterna finns där
eller finns det av både och
musiken finns i alla lägen
den tröstar
den förstår
den får hjärtan att slå
tystnar ner ångesten
tystnar ner fel tankar
"räcker det inte med att bara
vara du?" svarade han mig
men vem fan är jag?
är det dessa jojohumör eller
finns det något ännu längre fram
snart börjar min resa
min pappersresa på att bli utredd
min resa där jag behöver
blanda in andra för att bli förstådd
grejen är bara att ingen
kände mig som barn
så vem är det jag ska bjuda in?
snart börjar svaret på frågan
snart börjar en nya era av mitt liv
snart tar jag ännu ett djupt andetag
för att sista gången fråga
Vem är jag?
jag hoppas det ger resultat
som tiden stannat
Kanske var det i drömmen
som jag fångade
upp tanken om din doft
dina små händer i mina
din midja så klar som en stjärnatt
jag höll i någon annans händer
det kändes som du var där
i hennes händer
fanns en del av dig
av rädslan vågade jag inte släppa
taget
för det var som att
förlora dig igen
igen
igen
det var som berätta om
dig
då fick jag högsta poäng
men livet går vidare
dra upp luggen
se ljust på världen
ingen har rätt att dömma
oss
ingen har rätt att förstå
men ibland vill
jag att du ska vara
här
jag saknar din röst
det var så länge sen
kommer inte ihåg
vägen
kommer aldrig
bli densamma utan dig
Jag minns de orden du skrev
att jag finns inristad i dina nerver
nu är det du
som finns kvar i mina
midnattstanke
Ibland kan jag helt enkelt inte förstå livet.
Det vackra i det hela tas över förlätt av det svåra. Det svåra i det hela tas förlätt över det vackra.
Ibland får jag påminna mig att andas...Klart jag andas, men alldeles
för stressigt och alldels för okontrollerat
"Så du kan alltså inte ens återhämta dig i ditt eget hem?"
"Oj, vad du kan berätta saker...Vad jag tycker synd om dig när du säger så!"
Jag har vaknat nu
bort från skammen, skulden och självömkan
bort från tiden att slå sig blodig av välvilja
bort från meningslösa stadsvandringar för hålla pulsen uppe
bort från milslånga korredorer och
bort från skriken
det som alltid lät mellan kyrkklockans dån
timmarna räknades så tydligt då
ingenting spelade någonsomhelstroll
jag är glad att jag lever, jag är glad att vakna till en ny morgondag
det är inte är inte synd om mig
det har varit synd om mig
ett barn ska inte behöva växa upp med oro i sin kropp
men barnet fick växa så
fick ta ansvar förtidigt,fick utvecklas försent
fick se saker i ung ålder,
fick sin första utmattningsdepresion som sjuttonåring
men tro mig,
det är inte synd om den flickan,
om det barnet,
tro mig,
jag har det bra idag,
jag har funnit slakten på jakten
oron har släppt, rädslan kommer och går,
jag har funnit dom som skrattar, håller om mig, tycker jag är något,
dom som delar dnakedjor med mig
har jag också funnit,
så tro mig,
det är mer synd om dom som än idag går runt i sina spiraler,
dom som sover i en trappuppgång,
dom som driver omkring på tom mage,
dom som inte vet eller rentuav hoppas på en morgondag,
dom är det synd om,
själv så är jag kvar,
jag är här
& jag lever varje dag med viljan att visa att även jag kan
även jag förtjänar en ny chans
även om jag är gammal nog att förstå
så gör jag inte alltid det för jag kommer aldrig bli
gammal nog att förstå
stanna upp
Jag mäter tid i saftklas
skrapar naglar på hård yta
tick tack
miljoner små partiklar
svävar genom luften
andningen
känns tung
känns svår
hjärtat spänner sig
drar sig tillbaka
vilja springa i motvind
vilja lapa sol
vilja veta sanning
bakom stängd ridå
kanske var det
vår tid
som bara
försvann
kanske försvann
den av den märkliga
känslan
av lycka
kanske vilje jag blunda
men slöt aldrig mina ögon
av längtan till livet
stanna upp
stanna kvar
om än så
för denna
enda
dag
