smakfulla rivsår
det starka skenet av ljus
de skeva orden
en framgång
ett mod
en scen
total tystnad
till tonerna
likt livskraft
jag hoppas du
förstår
inte gör om det
igen
gör mig så där
mäkigt hel
för kraften är
för härlig att bära
så enkel så den blir
svår
men kyss på läpparna
av förståelse
av takten som
inte spills ut
den hälls ut
alldels för perfekt
Johannes
Långt bortom skyarna kunde jag se.
Jag kunde drömma likt en katt som ligger och spinner.
Jag var tankfull och tankspridd på en och samma gång.
Någonstans började jag inse att jag nog inte var som alla andra.
Någonstans drömde jag om en jättestor scen och ett dansgolv där jag kunde se friheten.
Jag fick ett dansgolv.
Staden blev Göteborg,
kramarna av tacksamhet var oändliga
vi skrattade.
Vi log fast vi bara känt varandra den senaste timmen.
Jag fick många klappar på axelen, du lutade mot en vägg
för bli min korta längd. Jag skrattade och du skrattde.
Golvet var av ljust trä och tidningsframsidorna hängde längs med väggen.
Alla de fjorton år som gått. Jag på ena sidan av Sverige
och du i detta fantastiska Göteborg.
Precis nedanför oss låg dem gamla glädjeflickornas kvarter
som tog unga pojkarna pengar. De satte hjärtan i brand
och båtarna lämnade hamnen utan matroser
och skeppsgossar
för de hade hamnat i synd.
Mitt i allt detta och sådär trehundra år senare sitter jag.
Jag staplar försikigt upp glas brevid varandra.
Det är vår i luften fast kallt.
Men underdagen dansar sig solstrimmor in genom de gamla fönstrerna.
Jag vänder mig och där står du.
Du frågar om hjälp eftersom jag tidigare lade mig i
utan att du bett om hjälp.
Du hindrade mig inte utan lät mig utvecklas.
Min framfusighet skrämde dig inte alls
och sedan skapade vi konst längs väggarna.
Idag är jag skygg. Jag har bara dig som ett minne.
Jag minns att du hade italeniskt påbrå
och en liten liten dotter som hela tiden ville påvisa
att jag inte skulle ta hennes pappa ifrån henne.
Nejnej, inte någonsin skulle det bli så,
det skulle bara bli två minnen.
Idag hänger bilden på min vägg istället
för på dem där väggarna på stadsmuseet i Göteborg.
Du hänger kanske kvar i ditt kök eller så reser du.
Du som varit så långt ifrån jämfört med mig.
Jag tror jag växer men samtidigt är jag så osäker
jag vet inte riktigt vad det som gör mig till den jag är.
Jag vet att jag är behövd och därav är jag också kvar.
Hur festen blev/upplevdes läser du här: http://glowingstar.blogg.se/2009/april/utkast-ah-det.html
Johans hemsida finner du här: http://www.j-giotas.com
min styrka är du
Det har blivit många ord genom åren
många tillägnade rader
många tårar
en del missförstånd
alltid tacksamhet
som
vad vore jag utan dig
dessa sju magiska
år
som vi vetat av varandra
som vi stöttat
som vi pratat
som vi hållit handen
som vi skrattat
som vi hållit tyst
jag vet inte om
det är din förtjänst
enbart
att jag sitter här idag
men jag vet att
det är alltid du
som får mig upp igen
som får mig att se
höstlövens färg
starkare än någonsin
som får mig att
vidga mina perspektiv
som du sa igår
- du är bra, fin och stark
så säger jag tillbaka
samma ord
till dig
av kärlek, syskonband och tillit
Efterklok
Jag vet varken ut eller in
jag vet inte vilka ord jag ska säga
du blundar då jag ser dig i ögonen
du pratar då jag försöker
säga det där orden jag alltid
önskar att jag
inte finner i efterhand
inte finner i stunden
du ignorerar mig
du ser mig för den jag var
inte för den jag blivit
när jag ser dig
blir livet
en sluten cirkel jag
aldrig kan ta mig ur ifrån
kvävd
bortappad
börja på en ny kula
för hem vill jag
hem hem hem
snart tar jag nog inte mer
jag kommer sakna dig
men du blev något jag
hoppades redan som barn
att du aldrig skulle bli
för mig är det viktigt
att andas
för mig
är det viktigt att veta
att då jag skriver
att jag tänker flytta
svarar vännen
att han flyttar med
för mig är det viktigt att stanna upp
ta min tid
andas igen
då behöver jag nog glömma dig
för i denna stund
väger inte arvsmassa tungt
i denna stund väger kärlek högre än allting annat
kärlek till pojken min
kärlek till livet
kärleken till vännerna
o mig själv
...
Efterklok
Jag vet varken ut eller in
jag vet inte vilka ord jag ska säga
du blundar då jag ser dig i ögonen
du pratar då jag försöker
säga det där orden jag alltid
önskar att jag
inte finner i efterhand
inte finner i stunden
du ignorerar mig
du ser mig för den jag var
inte för den jag blivit
när jag ser dig
blir livet
en sluten cirkel jag
aldrig kan ta mig ur ifrån
kvävd
bortappad
börja på en ny kula
för hem vill jag
hem hem hem
snart tar jag nog inte mer
jag kommer sakna dig
men du blev något jag
hoppades redan som barn
att du aldrig skulle bli
för mig är det viktigt
att andas
för mig
är det viktigt att veta
att då jag skriver
att jag tänker flytta
svarar vännen
att han flyttar med
för mig är det viktigt att stanna upp
ta min tid
andas igen
då behöver jag nog glömma dig
för i denna stund
väger inte arvsmassa tungt
i denna stund väger kärlek högre än allting annat
kärlek till pojken min
kärlek till livet
kärleken till vännerna
o mig själv
...