Leasbokstaverochord

Så satt vi där i parken

minns tillbaka på kvällen innan

den var magisk

det var livepoesi i ett slags rörelsemönster

av krig

av kärlek

jag avundades alla namn

alla de

som kunde

skriva sig själva som

estradpoeter

jag samlade dikter

jag  samlade ord

jag samlade autografer

vara på plats

förlora hållningen

vinna platsen på bänken

förlora vänskapen

vinna tiden


idag behöver jag inte längre

samla

beundra

ständigt jaga

ständigt förlora

för idag är jag själv

en av dom


en estradpoet


jag får andra att

skratta

gråta

så att

cirkeln känns sluten

I ett test jag gjorde ikväll så undrade jag vilken slags poet jag kan tänkas vara. Här är länken till texten om du själv är intresserad av att testa. http://www.gurl.com/play/quizzes/pages/0,,643134,00.html?par=gublogcolor



Mitt resultat blev att jag liknar mest den engelska kärlekspoetissan Elizabeth...



Ja, det stämmer rätt bra! Misstycker gör jag inte. Andra poeter jag hade kunnat liknas vid är maya angelou
emily dickinson, rita dove, sylvia plath, sapphire eller gertrude stein.¨

Så sitter jag på perongen igen 

jag undrar

ska jag ta tåget mot motsatt riktning


Jag vände dig ryggen,

Idag kan jag tänka mig stå mitt kast. 


Har du tagit steget ur bilden

medans jag ensam vandrar mellan vita ark?

mycket där som blev fel, 


fanns mycket där mellan sorgen och skratten

som jag saknar,


jag minns nu allt du gav

vad vore jag utan dig de åren?

Försökt sluta tänka,

byta stad

alla andra misstag som gör att man står åter. 


ett ark papper framför mig 

funderar på ett tackbrev.


Det finns en som vet var du är

hon säger att  du mår bra idag.


Idiot är det jag var

idiot är det jag är




det är glasen som påminner mig om skratten.

Det är den trasiga mattfransen som påminner mig om bråket.

Det är knivbladet som påminner mig om dina  tårar

det är tapeten som viskar i mina drömmar.


Jag var ditt hjärta, jag blev din sorg


Jag vill inte tillbaka.

Jag vill inte ha dig i mitt liv.


Jag vill bara berätta

allt det där jag tidigare inte kunde sätta ord på.


Allt var så länge sedan.

Jag kunde inte säga det rakt ut.

Jag drog på det alldels förlänge 

kanske ska jag våga posten brevet.


Jag fyllde i meningarna

medans husen byggdes upp på andra sidan parkeringen.

De fick en grund, en stomme, en rejäl betongklump som formades till en huskropp.

De fick färg på sig, hustak och människor som bodde in sig med all sorts inredning.


Så såg jag på oss.


Var någonstans var vår grund? Vår huskropp?


Vi var mer en sjö utan botten 

vi skönk för var dag som gick.


 Jag målade allt i svart

utan koll på livet utanför


 Det är färgerna du var värd

ett gensvar

inte ett eko

där dina egna ord

studsade tillbaka

jag var så kär i dig

desktruktivt tonårsförelskelse

tågen som tog oss vidare

viderna som låg framför oss

tankarna formad som snö

smälte  sakta till våren

var hel om vintern

varm choklad

neonljus

stadspuls

bränheta känslor

kyssar

tidens fångst

på att hamna

där igen

omkullvältas

kastas in

i verkligheten

bli tomhänt

komma tillbaka