Tidlösa bdHenrik

Jag kanske vakna likt en fjortis. Eftersom jag redan då blev nervös av tanken att Henrik Berggren var i Stockholm. Men att vara bdfan är inte åldersrelataret till mej längre. Det är arme av drömmar, alla vi fans, som funnits ända sedan 89. Jag har inte vågat slå på känslorna helt. Förväntan kröp fram lite mer än en timme innan spelningen. Jag var mer närvarnde då jag såg det ena efter d andra bdfanet dyka upp på området. De gick mot scenen och klungades. Pirret och känslorna steg närmre. Det hade blivit verklighet. En värld av drömmar hade besannats, Henrik klev upp scen och fansen hyllade honom med stjärnor och gråt. De sjöng, han log, och "Dark Star" fick mej också i tårar. Han var klädd i hatt, hade en mörkblå tröja med vita ränder och en blå skarf över. Byxorna var slätstrukna och svarta. Ett fan brister i tårar, han viker ihop sig och lämnar området. Henrik sjunger "Shoreline", "When we where winning" och "Dream my days away".


Såhär var jag sminkad och klädd, dagen till ära! :)
Sistnämnda låten fick mej och tänka på min ungdomstid, allt jag tog mej genom och vad stark jag blivit av det idag. Henrik log, sa att han älskar oss och stage:ade med gitarren. Med sig hade han en kille på trumpet och en annan på stämsång. Han sjöng och log. Nya som gamla fans samlade sig allt mer. Det var magiskt. Det gick fort och hela jag tänkte: kan han så kan jag. Jag har då aldrig sett en så välmående Henrik. Kroppen, ögonen och läpparna bevittnade om något jag blev så glad över. Så kom jag samtidigt på alla de bdfan som inte dök upp. Två av dom kände jag. Två änglar idag som delar himmeln och troligen har de varsin bdstjärna på himlavalvet. Avslutningsvis sjöng han "No time for us" och sedan vinkade han mot publiken, en slängkyss och oövervinnlig kärlek till oss alla. Så, bd forever, får det bli. Det går inte leva utan deras musik. Det går inte att andas utan känslan att vara näravarande av två bokstäver och dess betydelse; bd.

Kan Henrik se lyckligare ut? Tror knappast det! :)