KITE live @Cosmonova 15.09.26
Jag kliver upp för backen och mot den gigantiska byggnaden Cosmonova. Denna kväll är alla salar nedsläckta och endast rummets mitt, med en kupol högt uppe i taket, är upplyst. Från högtlarna ljudas hög musik, man ser människor i nervös förväntan på vad som kommer ske sedan inne i biosalongen. Jag minglar runt ett tag och ställer mig sedan i den milslångs kön som ringlar sig likt en orm in till salongen. Framför oss, publiken, står en mindre scen med syntar och karaktäristiska detaljer just för KITE. Och när allting börjar sänker sig ljuset och låten Count the days gälla intro letar sig vidare in i varje persons nervbanor. Och högt uppe, likt en läkare, står Nicko i neoncape och river av låtrad för låtrad.
Vidare under spelningen går de ner till spelplatsen, den lilla scenen i mitten och bland de neonskimrande syntarna finns en mindre orgel. Och framför den hörs en bekant stämma vars toner aldrig hörts förr från KITE. När den nätta sångerskan tar sina kraftfulla toner är det ingen tvekan om att det är Anna von Hausswolff som spelar och sjunger i låten Hills. Hon kompar i flera andra låtar under kvällen tillsammans med Nicole Sauboune.
Spelningen fortsätter. Dansare kommer in i bakgrunden i neonkläder och de vandrar skelett i rader på filmduken. Jag tänker att fler gästartister lär de inte bli under kvällen. Men plötsligt blir de mörkt och en svag strimma kommer av ljus kommer fram. Den fulländade introt till Castle of sand breder ut sig och en siluett som inte är lik varken Nicko, Nicole eller Anna står där plötsligt och sjunger låtraderna tillsammans med Nicko. Det visar sig vara Simon Olsson (från Silverbullit) som tar de där mörka vibratot som jag aldrig hört i Castle of...
Inledningsvis överträffar KITE det mesta inom samma musikgenre. Om man nu kan sätta dom i en? De smala bandet har vuxit oehört mycket de senaste åren. Mest på bredden. Jag syftar såklart på ljudbilden och inget annat. O är det något de överträffar ikväll så är det sig själva. De har sått ett frö och gjorde en verklighet av det...en verklighet som inte kändes verklig. När Anna fyller i den maffiga ljudbilden med hjälp av toner från en orgel och blandar upp det med slingriga syntar är det som befinna sig i vilken tid som helst. På den stora bioduken ovan och runtom oss ser man två digitala kolibrifåglar som sjunger och Nicko tar snabbt över på finstämd sång. Längs väggarna fladdrar visuella bildeffekter förbi, Och på de jättelika loftgångarna bakom bioduken kommer de fram dansare i neondräkter, De syns tydligt i mörkret av en strimma ljus. De leker lika fritt som de noggrant följer varandras danssteg och hamnar i symbios till varandra och musiken.
Mitt i spelningen får vi höra en ny låt som är över lika snabbt. Jag kan inte ta in om de var bra eller dåligt. Det mesta bara ÄR ikväll. Och de får de lov att vara. Christian (Berg medmusiker i bandet) överträffar allt. Han står fullt fokuserad i helsvart klädsel. På en av hans syntar hänger en drömfångare. Luvan hänger över hans blonda hår som syns endast sticker ut på sidorna. Det är som att han målar i musik och allt som hörs fångas upp i bilderna på duken bakom honom.
Anna, Nicole och Nicko (aka Nicklas Stenemo bandets sångare) sjunger flerstämigt under hela kvällen. De upplevs som de inte gjort annat i sitt liv. De fångar upp varje låt och gör det till ett stycke magi. Vid ett tillfälle går Nicko längs med publikens ytterkanter. Han rör sig smidig som en katt mellan de olika nivåerna i lokalen och scenutrymmet. Lokalen är sval och den skarpa synten förmedlar en känsla av industri i sitt uttryck. Lamporna vajar i luften och ljuset rör sig i hela rummet. Följt av hammarslag och ljudet för mig vidare till att man sitter mitt i en gruva från förr. Vi svävar upp i rymden, vi sugs in i hål, vi faller handlöst ut i fyverkerier, vi flyter vidare ner till havets botten och ser fiskar sväva ovan oss, över bergen och rakt in i en livmoder med mer än ett foster till se hur krigsflygplan flyger högt över oss...
KITE spelar mest deras lugnare låtar men dämpar även ned klassisker som Jonny Boy. De breddar ut välkända syntslingor med nya mastiga intron och Nicole Sabuoune fyller i mellan rader av Nickos stämma.
Musiken landar som vibrationer mellan stolsraderna och känslor rivs upp, tårar faller, inre demoner stöts bort, yttre ångest går sakta ner i textraderna om att äntligen känna sig bekräftad, sedd, hörd allt de där som KITE oftast uttrycker sig som bäst live. De finstämda tempot och de skarpa syntslingorna, den närvaro som fanns då i lokalen var unik i sitt slag till att vara såsom KITE oftast är live. Nicko slänger ut sig de klassiska raderna "Thats right kids!" till "All right kids!" för få oss alla med. Allt är som det alltid varit fast större. Och publiken är som de aldrig varit. Tyst och sitter ned. Allt är i en ny konstym. O jag både gillar det ...till inte
Eftersom KITE har alltid varit före sin tid. De har alltid åtstakommit det som endast varit dom och deras visioner. Så jag tycker att de kunde säkert breddat detta lite mer. Konceptet, liveband på Cosmonova, är nytt. KITE blir större för varje minut som går. De har alltid utvecklats på scen med sina visuella bildspel, laserstrålar och blinkande ljus, så varför inte ikväll? Varför inte överaska oss lite till! Som att bildkvalitén kunde varit något skarpare eller att bilden hade kunnat setts ut över hela duken. Men så ska någon också vara den första. Ikväll blev det KITE på Cosmonova. Och inte är det lätt att vara den som är först ut. Så vill verkligen inte klaga mer. Har man sett detta så har man varit med om när historia skrivts. Sen om det är bandets historia eller tiden, det får utvisas längre fram.