Leasbokstaverochord

Egentligen kan man säga att detta är som ett brev. Ett brev som aldrig kommer fram. Jag sitter i staden fylld me drömmar, idoler och förväntningar. Än en gång är jag här fast det är din stad från början. Jag går längs gatorna, vilseledd av att inte kunna följa dina steg. Ju mer jag försöker finna mej själv ju mer kommer jag ifrån den jag är. Jag hör ljuden av spårvagnarna som genomljudas av andras skratt. Stank och doft finns det mycket av på samma gång. Måste hela tiden skriva för skingra tankarna. En närhet av dina ord i mitt huvud. Du ber tala istället för skriva. Du ber säga konkreta ord över sånt som bara känns. En balansgång jag inte klarar av utan att falla varje gång. Ständigt hålla sig uppe för ständigt hålla sig själv upprätt. Håller inte längre. Men jag vill pausa, inte bryta, för den här staden inger mig hopp. Vi behöver växa men på varsitt håll. Inatt tar jag tåget till min stad som aldrig sover. Jag tar tunnelbanan och imorgon sa chefen att jag skulle få många nya o spännande uppgifter. Jag ler. Jag skriver och det hyllas. Jag gör min grej. Sånt som känns men kan inte sägas verbalt.