Leasbokstaverochord

tidigare var jag

rädd

sedan knappt för inget

tills jag såg vad sjukdomen

gjorde med dig

gjorde med din omgivning


sjukdom

den tar tid

den tar andra

den förstör

den förgör


den lämnar spår

i minnet

i hjärtat




den gör så jorden


inte håller en

uppe


så att solen

inte sticks i ögonen



den gör så

att det

enda man fruktar

är att aldrig mer

bli frisk igen



jag är skonad

jag är åtmindstonde här

jag hoppas du får stanna

kvar en

stund till

eller bara få somna

innnan sjukdomen

drar ned dig desto mer

det går liksom inte o förklara

ifall det är rytmen som skapar

skratten

eller om det är skratten

som gör så marken

skakar


eller om det är orden

som bildar en

vacker hinna



över allt det jag vill dölja

men adrenlin får jag gott om

precis som när du vände dig

om

sa några ord

tryckte på några

tagenter på keyborden

jag kan inte beskriva

en ren skär lycka



som bara uppstår

i mikrosekunder

som får mig att blunda

ibland

önska mig tillbaka


visst fan

saknar jag rutiner

som jag är beroende av

jag saknar medecin

som gör mig till alla andra



men jag saknar inte
´
musiken

livemusiken

å det är nog därför

det är så lätt att leva

då det är så svårt att leva

för det finns alltid något


som stannar kvar



det finns alltid något

som gör att hjärtat

slår fler slag än tänkt

tack vare

musiken

Säg inte för mycket
skriv inte sådant du ångrar
anpassa dig
se till så särskilja
privatliv

med allt det andra som
formar dig
i ett
slags hållbart fack
vare sig det kallas
för jobb
eller tidsfördriv

så håll i sär
sköt du ditt
på din kant
be så lite som
möjligt om hjälp
var lika insiktsfull
precis som alla andra
i din ålder

gäspa inte ofentligt
le på fotografierna
håll handen rätt ner
vik inte in fingrarna
tecken på osäkerhet
utstråla självsäkerhet
rak i ryggen
skratta från hjärtat
studsa i själen

se ljust på din morgondag
förstå andra
ta inte saker personligt
lyssna på de i dem omgivning
tappa inte bort dig själv
bry dig om dem
se dig själv i dem
men blanda in vem du
är

jämnfört med dem
avundas är inte vackert
beundra
men bli inte utnyttjad
bli inget offer
ingens slav

tänk på hållningen nu
tänk på alla ord
som blivit sagda
men lev i nuet

ta lärdom från gårdagen
tryck inte på "spela igen"
lyssna in dig på
de senaste hitsen
följ med din tid

satsa på
säkerhet
vägt i guld
men sedd i silver
tig inte
försköna inte
ljug inte

dansa dig fri
men
bara på
lördagar
finns till
kom ihåg att andas
rädslan är ditt mod
blunda för smärtan
ta genom dig den
se mellan fingrarna

lär dig livet
i denna cirkel
där orden aldrig slutar
där tankarna aldrig
stannar
där tiden är ett
ogreppbart begrepp
där siffrorna förlorat
sitt värde
ta dig samman
lär dig

det är detta som är
en liten del
av det
som kallas

add

en del av dig

Jag önskar ibland att låten aldrig hade blivit indragen
att detta mikroskopiska minne
kan slitas ur min kropp
bli till verklighet igen

den styrkan att se
Håkan och Timo sjunga låten
gjorde mig knäsvag
tårögd
kroppen bara skakade
ljuset dansade mjukt runt oss

det var som om något vände
något väntade på mig
det var nästan nytt år

Håkan såg in i mina ögon, in i andras ögon,
Timo sjöng bort all oro i oss alla den kvällen

Det gör mig tårögd än idag att jag
fått höra denna låt live med Håkan och Timo,

det är då man förstår styrkan med musik

och vet hur vissa ögonblick sker bara för sekunden.


Ovanstående text är utifrån denna låt:

När jag ser framåt - Håkan Hellström
http://www.youtube.com/watch?v=PcW_a4y0IgU&feature=related

När jag ser framåt
När jag ser framåt
När jag ser framåt

ser jag bara bra saker
för dig
och för mig
...

tills du känner ånger
stannar jag kvar och
sjunger bort all oro som du har

Så kom smset

jag torkade tårarna

kunde annars inte läsa

"Sluta aldrig att andas"  stod det  jag blickade upp för   hindra fler tårar  himlen bar på

flera  moln den dagen   det  var år sedan  låten    himmel blå himmel blå  spelades frenetiskt i  högtalarna

jag sprängde hål  på verkligheten    levde i extas   tills ett hjärta   sköts isär   vårt gemensamma  hjärta

å du smsade du   finaste vän rakt in i ett sönderivet skal som brustit skickade du orden   "Sluta aldrig att andas"

sen den dagen  har jag inte gjort annat och hjärtat har hållt för dig ...

alltid samma armband
för den är tryggheten
den tog med mig till dig
till den där dagen

alltid samma örhänge
för kärleken
den tog mig över hindren
såg bakom broarna
till den där dagen

alltid samma hårfärg
för den symboliserade
danstegen
bekräftelsen
tiden

tills den där dagen

du försvann

så drog du med allt
armbandet gick sönder
örhänget tappade jag på vägen
hårfärgen byttes till en annan

den där dagen
fruktar jag än

tilliten är likt en fjäder

antingen stannar den kvar

eller så flyr den

så fort vinden

sveper den med

det starka skenet av ljus

de skeva orden

en framgång

ett mod

en scen


total tystnad

till tonerna

likt livskraft


jag hoppas du

förstår


inte gör om det

igen

gör mig så där

mäkigt hel

för kraften är

för härlig att bära


så enkel så den blir

svår


men kyss på läpparna

av förståelse


av takten som

inte spills ut

den hälls ut


alldels för perfekt

Långt bortom skyarna kunde jag se.
Jag kunde drömma likt en katt som ligger och spinner.
Jag var tankfull och tankspridd på en och samma gång.

Någonstans började jag inse att jag nog inte var som alla andra.
Någonstans drömde jag om en jättestor scen och ett dansgolv där jag kunde se friheten.

Jag fick ett dansgolv.
Staden blev Göteborg,
kramarna av tacksamhet var oändliga 
vi skrattade.
Vi log fast vi bara känt varandra den senaste timmen.

Jag fick många klappar på axelen, du lutade mot en vägg
för bli min korta längd. Jag skrattade och du skrattde.
Golvet var av ljust trä och tidningsframsidorna hängde längs med väggen.

Alla de fjorton år som gått. Jag på ena sidan av Sverige
och du i detta fantastiska Göteborg.

Precis nedanför oss låg dem gamla glädjeflickornas kvarter
som tog unga pojkarna pengar. De satte hjärtan i brand
och båtarna lämnade hamnen utan matroser
och skeppsgossar
för de hade hamnat i synd.

Mitt i allt detta och sådär trehundra år senare sitter jag.
Jag staplar försikigt upp glas brevid varandra.
Det är vår i luften fast kallt.
Men underdagen dansar sig solstrimmor in genom de gamla fönstrerna.

Jag vänder mig och där står du.
Du frågar om hjälp eftersom jag tidigare lade mig i
utan att du bett om hjälp.
Du hindrade mig inte utan lät mig utvecklas.

Min framfusighet skrämde dig inte alls
och sedan skapade vi konst längs väggarna.

Idag är jag skygg. Jag har bara dig som ett minne.
Jag minns att du hade italeniskt påbrå
och en liten liten dotter som hela tiden ville påvisa
att jag inte skulle ta hennes pappa ifrån henne.

Nejnej, inte någonsin skulle det bli så,
 det skulle bara bli två minnen.

Idag hänger bilden på min vägg istället
för på dem där väggarna på stadsmuseet i Göteborg.

Du hänger kanske kvar i ditt kök eller så reser du.
Du som varit så långt ifrån jämfört med mig.
Jag tror jag växer men samtidigt är jag så osäker

jag vet inte riktigt vad det som gör mig till den jag är.

Jag vet att jag är behövd och därav är jag också kvar.


Hur festen blev/upplevdes läser du här: http://glowingstar.blogg.se/2009/april/utkast-ah-det.html 

Johans hemsida finner du här: http://www.j-giotas.com

Jag vet varken ut eller in

jag  vet inte vilka ord jag ska säga


du blundar då jag ser dig i ögonen

du pratar då jag försöker

säga det där orden jag alltid

önskar att jag

inte finner i efterhand

inte finner i stunden


du ignorerar mig

du ser mig för den jag var

inte för den jag  blivit


när jag ser dig

blir livet

en sluten cirkel jag

aldrig kan ta mig ur ifrån


kvävd

bortappad

börja på en ny kula

för hem vill jag


hem hem hem


 snart tar jag nog inte mer

jag kommer sakna dig


men du blev något jag

hoppades redan som barn

att du aldrig skulle bli


för mig är det viktigt

att andas

för mig

är det viktigt att veta

att då jag skriver

att jag tänker flytta

svarar vännen

 att han flyttar med


för mig är det viktigt att stanna upp

ta min tid

andas igen


då behöver jag nog glömma dig

för i denna stund

väger inte arvsmassa tungt

i denna stund väger kärlek högre än allting annat

kärlek till pojken min

kärlek till livet

kärleken till vännerna

o mig själv

...

Jag vet varken ut eller in

jag  vet inte vilka ord jag ska säga


du blundar då jag ser dig i ögonen

du pratar då jag försöker

säga det där orden jag alltid

önskar att jag

inte finner i efterhand

inte finner i stunden


du ignorerar mig

du ser mig för den jag var

inte för den jag  blivit


när jag ser dig

blir livet

en sluten cirkel jag

aldrig kan ta mig ur ifrån


kvävd

bortappad

börja på en ny kula

för hem vill jag


hem hem hem


 snart tar jag nog inte mer

jag kommer sakna dig


men du blev något jag

hoppades redan som barn

att du aldrig skulle bli


för mig är det viktigt

att andas

för mig

är det viktigt att veta

att då jag skriver

att jag tänker flytta

svarar vännen

 att han flyttar med


för mig är det viktigt att stanna upp

ta min tid

andas igen


då behöver jag nog glömma dig

för i denna stund

väger inte arvsmassa tungt

i denna stund väger kärlek högre än allting annat

kärlek till pojken min

kärlek till livet

kärleken till vännerna

o mig själv

...

Ibland kan jag helt enkelt inte förstå livet.
Det vackra i det hela tas över förlätt av det svåra. Det svåra i det hela  tas förlätt över det vackra.
Ibland får jag påminna mig att andas...Klart jag andas, men alldeles
för stressigt och alldels för okontrollerat
"Så du kan alltså inte ens återhämta dig i ditt eget hem?"
"Oj, vad du kan berätta saker...Vad jag tycker synd om dig när du säger så!"
Jag har vaknat nu
bort från skammen, skulden och självömkan
bort från tiden att slå sig blodig av välvilja
bort från meningslösa stadsvandringar för hålla pulsen uppe
bort från milslånga korredorer och
bort från skriken
det som alltid lät mellan kyrkklockans dån
timmarna räknades så tydligt då
ingenting spelade någonsomhelstroll
jag är glad att jag lever, jag är glad att vakna till en ny morgondag
det är inte är inte synd om mig
det har varit synd om mig
ett barn ska inte behöva växa upp med oro i sin kropp
men barnet fick växa så
fick ta ansvar förtidigt,fick utvecklas försent
fick se saker i ung ålder,
fick sin första utmattningsdepresion som sjuttonåring
men tro mig,
det är inte synd om den flickan,
om det barnet,
tro mig,
jag har det  bra idag,
jag har funnit slakten på jakten
oron har släppt, rädslan kommer och går,
jag har funnit dom som skrattar, håller om mig, tycker jag är något,
dom som delar dnakedjor med mig
har jag också funnit,
så tro mig,
det är mer synd om dom som än idag går runt i sina spiraler,
dom som sover i en trappuppgång,
dom som driver omkring på tom mage,
dom som inte vet eller rentuav hoppas på en morgondag,
dom är det synd om,
själv så är jag kvar,
jag är här
& jag lever varje dag med viljan att visa att även jag kan
även jag förtjänar en ny chans
även om jag är gammal nog att förstå
så gör jag inte alltid det för jag kommer aldrig bli
gammal nog att förstå

Jag mäter tid i saftklas

skrapar naglar på hård yta

tick tack

miljoner små partiklar

svävar genom luften

andningen

känns tung

känns svår

hjärtat spänner sig

drar sig tillbaka

vilja springa i motvind

vilja lapa sol

vilja veta sanning

bakom stängd ridå

kanske var det

vår tid

som bara

försvann

kanske försvann

den av den märkliga

känslan

av lycka

kanske vilje jag blunda

men slöt aldrig mina ögon

av längtan till livet

stanna upp

stanna kvar

om än så

för denna

enda

dag

Varför sa du inget?

efterklok...

det är bara sånt jag tänker på...

det var igår jag insåg

valen är mer än ett djur

det är ett ord som jag

väljer hur saker blir

men är det inte sånt som

jag bara tänker på


Varför sa du inget?

orden dunkar

de blir skarpare

för varje dag jag sväljer dem

Jag hade inte synliga fel

Jag var liten

Trött

Svag

Men attans vad du slog vålt

Du vände livet

Men det var inte ett

val

Det var inte ett frågasättande

det var för enkelt

Helt enkelt

Varför i  helvete sa jag inget?

nåväl livet blev

svarta hål

klockor som ringde in tiden

det kunde du var du

men du var bara

sånt som jag tänkte på

tänker på

...