va
som när vi var små
varje gång murarna revs
var det som vi slets
isär
samtidigt
som vi alltid kom
varandra närmre
jag har hållit tillbaka
inte sett tryggheten i dina segel
trodde de var sönderslitna för längesedan
men de är uppe igen
de sju haven skrämmer dig inte
inte heller den gigantiska svarta natthimlen
havets alla stormar
mjuka gung
jag tänkte tanken
om att mista allt
vad har jag kvar
vart ligger tryggheten?
för första gången på mycket längre
var det enda jag kunde
komma på
ditt namn
din nyligen utökade familj
ditt vackra hem
dina katters päls som är
obemärkt fläckfria
jag fångas upp av musiken
den är tryggheten
men om något skulle hända
så finns det bara två
sätt att överleva
musiken
ditt hem
jag vet inte längre hur
mycket jag orkar stå emot
havets alla vindar
livets labyrinter
tankeströmmar
mättnad på hetsen
andra som rusar
i min flykt mellan
perongen
stigen
soffkuddarna
vill vara hel
vill säga som det är
men är rädd att muren brister
rädd att mista allt
då inget längre förblir så som
jag är van vid
rädd att fatta fel beslut
att sluta andas de där djupa
andetagen som verkligen
är mer hållbara
än de små som kiknar
mellan raderna
av för mycket förtvivlan
och lyckan att få en ny
morgon nästa
gång jag vaknar
Dra ett streck
Vår början var min slutstation, vårt slut hände på invigningen av din perrong,
En tid att minnas
Vackra tomord och överallt höstlöv
Du är hösten
Färgerna i träden är all energi bara du kan ge
En vettig förklaring av att aldrig mera ses
Jag blev ersatt av den du blev förblev
och jag aldrig lärde känna
Du kommer alltid vara gotlandsmuren,
uppsalas cykelparkering
Göteborgs spårvagn söder ut,
Borta försvunnen
Sörja en levande person
Kring gälla toner och höstlöv
Vår början blev min slutstation,
vårt slut blev invigningen på din perrong
minns du mig?
Vägen hem
Är det tyst i de dövas värld?
Deras händer talar i takt med minspel
Facineras
Undrar vart den äldre herren
som löser suduko
fått sin chockrosa tuschpenna ifrån
Tåget rullar
magen mättar inte
Många synintryck
De döva gestikulerar
de hör inte min musik
mina lurar av många toner av förståelse
förstår de glädjen med min nyinköpta skiva jag har i fickan
Den äldre herren kliver av
Station för station
vi åker i ett landskap av gula löv o grå betong
De döva går av
Stämningen blev en annan
Slutstation,
avstigning för samtliga
Ett steg till
paus
för mycket på en gång
en tanke översköljs
av en annan
ett hav som färgar
allt annat
än blått
vill så gärna
men det krävs så mycket
krävs
kvävs
hoppas på finna styrka
försökte förut
i glaset
på dansgolvet med
främlingar
gick sådär
eftersom det är inte
som det där
som var förut
nostaligsmulor
musikkänslor
taggad överallt
utan
ett uns medvetenhet
av kärlek
som inte kan
tas emot
trött inombords
måste orka
inte vantrivas
måste vänta
lite till
hålla ut
hålla till
jag borde
allt var stark
då jag tidigare
varit det
you are I star
and I
want to be like
you
kanske ringer
imorgon
behöver
också andas
fast redan idag
egentligen
Myller & Tystnad
Egentligen kan man säga att detta är som ett brev. Ett brev som aldrig kommer fram. Jag sitter i staden fylld me drömmar, idoler och förväntningar. Än en gång är jag här fast det är din stad från början. Jag går längs gatorna, vilseledd av att inte kunna följa dina steg. Ju mer jag försöker finna mej själv ju mer kommer jag ifrån den jag är. Jag hör ljuden av spårvagnarna som genomljudas av andras skratt. Stank och doft finns det mycket av på samma gång. Måste hela tiden skriva för skingra tankarna. En närhet av dina ord i mitt huvud. Du ber tala istället för skriva. Du ber säga konkreta ord över sånt som bara känns. En balansgång jag inte klarar av utan att falla varje gång. Ständigt hålla sig uppe för ständigt hålla sig själv upprätt. Håller inte längre. Men jag vill pausa, inte bryta, för den här staden inger mig hopp. Vi behöver växa men på varsitt håll. Inatt tar jag tåget till min stad som aldrig sover. Jag tar tunnelbanan och imorgon sa chefen att jag skulle få många nya o spännande uppgifter. Jag ler. Jag skriver och det hyllas. Jag gör min grej. Sånt som känns men kan inte sägas verbalt.
Tanke om ovisshet
Kortsigtigt,
jag har henne i drömmarna, men behöver något stabilare,
en olycklig saga
ett mellanslag av förändringar,
tid och tankar i förändlig form,
behöver ngt stabilare ord
att formulera tidsfördriv
istället för den kärlek jag trodde det var,
dina ord svarar på alla andra men inte mina,
samma andetag ska bli olika,
våra leenden ska sluta sammanstråla,
dina ord var för Längesedan
att bli gamla och återförenas,
kanske är det en baktanke,
men framåttanken har stannat,
min slutstation blev vår början,
min natt blev vårt slut,
sida för sida vi skrev,
sida för sida vi stod,
du rencensera slutet
utan min förfrågan
- det kunde varit vi,
men istället en bränd bok,
en förgäves stig,
en grind, varenda steg,
varje rörelse,
är du ändå med,
jag letar me sista ljuskälla,
men varenda tanke är inte om mig,
det var fegt att tiga,
svårare att acceptera,
sluten pärm,
inget mer att begrunda,
väx upp, gå vidare
ber reklamskylten
men jag kommer alltid
skydda dig
ovasett hur många slag
du slår tillbaka
Tystnad
Det var svalt i rummet, du la dig i fosterställning brevid mig, jag låtsades sova, din lugg kittlade mina näsborrar, jag nös till, vände och vred, tiden gick, drömmarna jagade mig, symboler, människor, betydelser, inget ville fungera längre, dina andetag blev tyngre, tänk att för ett år sedan var det helt annorlunda, som håkan sjunger; jag var ingen o du aprilhimlen. Sedan lägger jag mig åt andra hållet, rädslan hålls tillbaka, vad gör jag då jag mer är rädd för livet än döden? Livet är måsten och kravlöst, döden är alla välkommna till, inga inträdelseprov, en befrielse. Men så somnar jag. Vaknar me tron att allt är bra men märker sakta hur jag sjkuter undan andra genom mina tankar, det går runt o på bussen somnar jag om, till att åka fram och tillbaka, sällan mycket klokare, men bra hungrig på livet igen
Likt julpynt om sommaren
Jag tycker julpynt året runt är exotiskt
när det mest uppenbara på julen
träder fram under sommaren
blir något man verkligen
Inte räknade att se
En tomte sitta bland blomster på ängen
En övergiven julkula svävar kvar på farstukvisten
i sommarvinden
en liten tjock julegris ler oväntat
bakom gardinen
sedan kommer
en julafton
det plötsligt försvinner
In
tillsammans med allt annat pynt
det blir helt plötsligt något man
knappast
reagerar på
Upphör det där spännade
Som att se hur julkulan
Ritkigt pryder sin plats
Även om det så är augusti idag
Så finns inget annat i mitt hem
Som skimrar så starkt
som är så rött
så prickigt
som min julstjärna
Det är bara spännande
Det så det alltid borde vara
Livet
Likt julpynt om sommaren
järnvilja
det kliar
jag börjar riva upp sår
det bildas sårskorpor
av det enkla
som kunde bli det svåra
men jag kan inte
leva utan
att veta att jag är svår
att inse att en
gång var det coolt
en gång var det ett
påhitt
sedan ville man lägga
sig ner
man ville inget mer
nu har jag nått ribban
vem är jag
om jag inte 'är hon
med det
där ärret
utifrån att det klia
utifrån att sårskorpan
försvann
utav enkelhet
blir det en svårhet
jag vänder mig om
men ser ingen utsträkt
hand
jag ser ut mot gården
men ingen där som
ber mig ta trappan
ner
för att kramas
jag fastna i ett
beroende
fast jag varit där
innan
fast jag tagit mig
ur
så vill jag ändå
inte
jag vill ha din hand
i min
jag vill att du bli
min
autopilot då jag
faller
jag vill att du ska
skratta då jag
gråter
jag vill att du
gråter
då jag skrattar
jag vill ha
skillnader
inte veta av att det kliar
inte veta av att det skaver
jag vill veta
att om jag landar nu
vart tar jag sedan
vägen
finns det en plats
för en tjej med
så mycket
men visar ytterst
mycket av det
där
som lovat sig själv
att hålla inne
finns det plats
för tjejen
med impulsiv handling
tabletter i sin famn
glaset i handen till helgen
en känsla av att orka
att le för morgondagen
bli enklare
att le för krampaktigt
se sitt förfall om
gårdagen
att drömma
men förverkliga
alldels snabbt
för mycket förlorat
på kort tid
för få människor
som reagerar
för fel människor
som reagerar
det jag minns
var att
det kliar
jag börjar riva upp sår
jag börjar igen
utan att förstå varför
ordsamt
nej
jag beundrar dig på
ett helt annat sätt
ser dig som ett
plåster
på det jag aldrig
mer vill slita upp
men fördärvar
mig
att göra det ständigt
nej jag beundrar dig
av helt andra orsaker
bara för du råkar vara
av motsatt kön
så kan jag nog aldrig
riktigt sätta ordet
då du sätter rösten
mot mikrofonen
sätter ord via låtarna
på det där som känns
på det där som inte
längre ska finnas
men jag är tillbaka
ibland utan att vilja
tillåta
du är som ett slags
plåster
mitt hjärta dunkar
extra då jag
ser dig
mer kärlek till livet
mer en räddad hand
än att det skulle handla
om det andra
nej
jag vill gärna säga
men det kan bli fel
så jag beundrar på avstånd
ska försöka finna modet
för säga hej
men jag kan inte lova
om jag törs
jag skriver i hemlighet
du svarar utan att veta
mot vem
jag ler
min saga är ditt slut
ditt slut är min början
tack
helt enkelt
att vilja ses
jag saknar pulsen från ditt hjärta
saknar höra ditt skratt
som ljudas likt på nytt varenda gång
saknar de stegen som följer
så vi väljer att gå i rätt riktning
saknar det som återförenades oss
för fem månader sedan
det har nu saknats
i nästan lika många
pulsen från hjärtat har
saktat ner
för att en dag kunna
slå ett extra slag
för den styrka du ger
hoppet om att ses igen
har alltids funnits hos mig
men känslan av att ha
inte ha dig nära
trycker jag ner varenda
dag
för jag saknar dig
jag saknar dina hjärtslag
som blir min puls
mina steg i rätt riktning
är dina steg
som jag väljer att följa
hoppas du snart
kommer tillbaka
dina ord var mycket mer
behövda än vad
jag någonsin har kunnat ana
Utdrag
I ena stunden är jag sund,
stark, modig, glad, annorlunda,
en person man aldrig glömmer,
en person som jag verkligen älskar.
I andra stunden är svår,
jobbig, oförstålig, för svag
för klara mig själv,
en person jag verkligen föraktar.
O än en gång undrar jag.
För jag vet att andra känner också såhär
och jag är inte ensam om det.
Men jag känner så timme in och timme ut
Jag undrar om det är så det verkligen ska kännas?
osagda rader
tro mig
jag vill ha koll
jag vill se igen
läsa igen
förstå vikten
om orden
som blev sagda
men aldrig omlästa
tro mig
jag vill finna pappret
smaka på det
se om känslan ligger
kvar i det
eller om det
bara smakar pappersmassa
jag vill resa igen
mellan rader av sidonummer
mellan staplar av meningar
ord
som sammanbinder
ett slags konkret perspektiv
att den kvällen var där
den var äkta
den var så himlans bra
att även den blev
borttappad
publicera mera
komma ihåg
ihågkommen
kreativa ådran
kom tillbaka
minnet om förlagda papper
kanske formas
i sitt enkla
format mellan
två pärmar
ett bildspel i ord
fotografier likt
en mening om livet
ta sig tillbaka till
vidderna
för berätta för dig
att jag är älskad för
det jag aldrig lyckas
säga
älskad för jag aldrig lyckas
berätta
det där om äkthet
det där om kär lek
till dig
sluten cirkel
Så satt vi där i parken
minns tillbaka på kvällen innan
den var magisk
det var livepoesi i ett slags rörelsemönster
av krig
av kärlek
jag avundades alla namn
alla de
som kunde
skriva sig själva som
estradpoeter
jag samlade dikter
jag samlade ord
jag samlade autografer
vara på plats
förlora hållningen
vinna platsen på bänken
förlora vänskapen
vinna tiden
idag behöver jag inte längre
samla
beundra
ständigt jaga
ständigt förlora
för idag är jag själv
en av dom
en estradpoet
jag får andra att
skratta
gråta
så att
cirkeln känns sluten
Likt Elizabeth
I ett test jag gjorde ikväll så undrade jag vilken slags poet jag kan tänkas vara. Här är länken till texten om du själv är intresserad av att testa. http://www.gurl.com/play/quizzes/pages/0,,643134,00.html?par=gublogcolor
Mitt resultat blev att jag liknar mest den engelska kärlekspoetissan Elizabeth...
Ja, det stämmer rätt bra! Misstycker gör jag inte. Andra poeter jag hade kunnat liknas vid är maya angelou
emily dickinson, rita dove, sylvia plath, sapphire eller gertrude stein.¨
slitna ord
Så sitter jag på perongen igen
jag undrar
ska jag ta tåget mot motsatt riktning
Jag vände dig ryggen,
Idag kan jag tänka mig stå mitt kast.
Har du tagit steget ur bilden
medans jag ensam vandrar mellan vita ark?
mycket där som blev fel,
fanns mycket där mellan sorgen och skratten
som jag saknar,
jag minns nu allt du gav
vad vore jag utan dig de åren?
Försökt sluta tänka,
byta stad
alla andra misstag som gör att man står åter.
ett ark papper framför mig
funderar på ett tackbrev.
Det finns en som vet var du är
hon säger att du mår bra idag.
Idiot är det jag var
idiot är det jag är
det är glasen som påminner mig om skratten.
Det är den trasiga mattfransen som påminner mig om bråket.
Det är knivbladet som påminner mig om dina tårar
det är tapeten som viskar i mina drömmar.
Jag var ditt hjärta, jag blev din sorg
Jag vill inte tillbaka.
Jag vill inte ha dig i mitt liv.
Jag vill bara berätta
allt det där jag tidigare inte kunde sätta ord på.
Allt var så länge sedan.
Jag kunde inte säga det rakt ut.
Jag drog på det alldels förlänge
kanske ska jag våga posten brevet.
Jag fyllde i meningarna
medans husen byggdes upp på andra sidan parkeringen.
De fick en grund, en stomme, en rejäl betongklump som formades till en huskropp.
De fick färg på sig, hustak och människor som bodde in sig med all sorts inredning.
Så såg jag på oss.
Var någonstans var vår grund? Vår huskropp?
Vi var mer en sjö utan botten
vi skönk för var dag som gick.
Jag målade allt i svart
utan koll på livet utanför
Det är färgerna du var värd
ett gensvar
inte ett eko
där dina egna ord
studsade tillbaka
tidsfördriv
jag var så kär i dig
desktruktivt tonårsförelskelse
tågen som tog oss vidare
viderna som låg framför oss
tankarna formad som snö
smälte sakta till våren
var hel om vintern
varm choklad
neonljus
stadspuls
bränheta känslor
kyssar
tidens fångst
på att hamna
där igen
omkullvältas
kastas in
i verkligheten
bli tomhänt
komma tillbaka
rivsår
Så blev världen liten igen
likt en korg
vaggades jag till sömns
i en slags otänkbar tanke
OM
fast det handlade bara
om att
vara ung
handlade om att vara dum
du tog min hand
sommargräs längs benen
du var så mycket
du blev min sorg
du blev en tomt hål
en gata mindes ditt namn
men minnen raderades ut
i takt med att du försvann
glaset speglade din
profil
försvann lika snabbt
då ljuset
släcktes
i en annan tid
satt vi
skålade för livet
korgen var fylld till bredden
det var skratt varje dag
resorna blev längre
nu ett minne blott
mitt bland all annan
stadspuls
Det blev så tyst
Skratten
Förväntningarna
Tonerna av glädje
Sångraderna av hopp
Ett starkt sken
Tillbakaminnen
om att leka med sitt barn
Att placeras i ett fack
fyllt med redan
sådant
som ni inte är
ni är liksom gjorda för scenen
inte för formatet
jag är tom på ord
känner knappt någonting
en del av mig har
tillfälligt stannat upp
jag känner ingenting
mer än
att ni blev större
än någonsin
i mina ögon
Nu kan vi bara se framåt
puss
Jag skriver för själen vill det
hjärtat brast på mitten
läktes ihop med hjälp
av sytråd
jag sägs vara udda
inte lik någon annan
trallar på likt vanliga
melodier
i trasig hank
men inte störs jag
av
löpande band
där gammalt föder nytt
där ungdom lär barndom
jag skrattar argsint
åt sorgens flin
jag skrattar hjärtligt
till det lilla ögon som ser in
i mitt
samtidigt
så dansar jag
fjäderlätta ord
på tagentbordet
för att få ut meningen
om det som är
livet
saknaden i sig
samt känslan
att få vara här
mellan bommultuss
hallonkräm
o solsken igen
