midnattstanke
Ibland kan jag helt enkelt inte förstå livet.
Det vackra i det hela tas över förlätt av det svåra. Det svåra i det hela tas förlätt över det vackra.
Ibland får jag påminna mig att andas...Klart jag andas, men alldeles
för stressigt och alldels för okontrollerat
"Så du kan alltså inte ens återhämta dig i ditt eget hem?"
"Oj, vad du kan berätta saker...Vad jag tycker synd om dig när du säger så!"
Jag har vaknat nu
bort från skammen, skulden och självömkan
bort från tiden att slå sig blodig av välvilja
bort från meningslösa stadsvandringar för hålla pulsen uppe
bort från milslånga korredorer och
bort från skriken
det som alltid lät mellan kyrkklockans dån
timmarna räknades så tydligt då
ingenting spelade någonsomhelstroll
jag är glad att jag lever, jag är glad att vakna till en ny morgondag
det är inte är inte synd om mig
det har varit synd om mig
ett barn ska inte behöva växa upp med oro i sin kropp
men barnet fick växa så
fick ta ansvar förtidigt,fick utvecklas försent
fick se saker i ung ålder,
fick sin första utmattningsdepresion som sjuttonåring
men tro mig,
det är inte synd om den flickan,
om det barnet,
tro mig,
jag har det bra idag,
jag har funnit slakten på jakten
oron har släppt, rädslan kommer och går,
jag har funnit dom som skrattar, håller om mig, tycker jag är något,
dom som delar dnakedjor med mig
har jag också funnit,
så tro mig,
det är mer synd om dom som än idag går runt i sina spiraler,
dom som sover i en trappuppgång,
dom som driver omkring på tom mage,
dom som inte vet eller rentuav hoppas på en morgondag,
dom är det synd om,
själv så är jag kvar,
jag är här
& jag lever varje dag med viljan att visa att även jag kan
även jag förtjänar en ny chans
även om jag är gammal nog att förstå
så gör jag inte alltid det för jag kommer aldrig bli
gammal nog att förstå
