slitna ord
Så sitter jag på perongen igen
jag undrar
ska jag ta tåget mot motsatt riktning
Jag vände dig ryggen,
Idag kan jag tänka mig stå mitt kast.
Har du tagit steget ur bilden
medans jag ensam vandrar mellan vita ark?
mycket där som blev fel,
fanns mycket där mellan sorgen och skratten
som jag saknar,
jag minns nu allt du gav
vad vore jag utan dig de åren?
Försökt sluta tänka,
byta stad
alla andra misstag som gör att man står åter.
ett ark papper framför mig
funderar på ett tackbrev.
Det finns en som vet var du är
hon säger att du mår bra idag.
Idiot är det jag var
idiot är det jag är
det är glasen som påminner mig om skratten.
Det är den trasiga mattfransen som påminner mig om bråket.
Det är knivbladet som påminner mig om dina tårar
det är tapeten som viskar i mina drömmar.
Jag var ditt hjärta, jag blev din sorg
Jag vill inte tillbaka.
Jag vill inte ha dig i mitt liv.
Jag vill bara berätta
allt det där jag tidigare inte kunde sätta ord på.
Allt var så länge sedan.
Jag kunde inte säga det rakt ut.
Jag drog på det alldels förlänge
kanske ska jag våga posten brevet.
Jag fyllde i meningarna
medans husen byggdes upp på andra sidan parkeringen.
De fick en grund, en stomme, en rejäl betongklump som formades till en huskropp.
De fick färg på sig, hustak och människor som bodde in sig med all sorts inredning.
Så såg jag på oss.
Var någonstans var vår grund? Vår huskropp?
Vi var mer en sjö utan botten
vi skönk för var dag som gick.
Jag målade allt i svart
utan koll på livet utanför
Det är färgerna du var värd
ett gensvar
inte ett eko
där dina egna ord
studsade tillbaka
