ingen ursäkt bara förståelse
Jag gråter inga synbara tårar,
jo det händer,
men inte ofta,
jag skriver rader som läses i radio,
jag skriver rader som läses i min blogg
jag skriver rader som jag läser på scen
jag kan inte mätta sorgen
eftersom saknaden tar över likt
ett stort hål inom mig
jag kan inte sluta fantisera om
att mista de jag känner idag
å hur ont det kommer göra i mig
jag vill inte tänka så
jag vill inte skriva om det
men tankar maler om överlevnad
om att försöka andas för ens egna skull
bläddrar bland minneslunder på nätet
de flesta samlas upp på youtube
å en del säger självmord
andra säger tragisk olycka
på grund utav ett missförstånd
en del väljer andra inte
en del blir förbannade på de som
inte tänker på de som blir lämnade kvar
jag blir förstående
för grejen är att de hade inget val kvar
de var redan borta i allt förstånd
om att finnas kvar för att andra bryr sig
det är liksom ingen som kan fylla
de tomma hålen
det är ingen som kan trösta då man inte
visar att man vill bli tröstad
det är ingen som kan ta på sig skulden
om att inte göra något
hinna tid
då man inte inser hur mycket ensam
en människa även kan känna sig i tvåsamhet
självmord är en feg utväg men det
är också ett befriande andetag
det får du faktiskt inte glömma
jag läser tidigare dikter om livet
likt ett fängelse av förpliktelser
måsten, leva-upp-till-andor
och döden likt en befrielse utan
inträdesprov, utan förpliktelser
å måsten som måste hinnas innan man
blir så gammal så man tappar orken
med den synen blir man synisk
så det är inget konstigt
men ack så sorgligt
då sådana saker sker
alla orkar inte vara starka
en del är änglar redan då de föds
för komma ned på jorden med obeskrivlig
godhet
alla orkar inte resa sig på då man
blivit nerknuffad för många gånger
för man varit för klen
för man varit för påverkad av känslor
för man inte varit sig själv
men en dag kommer vi alla stå lika
inför det vägsjäl vi idag inte vet något om
Kommentarer
Trackback
