Ikväll har det gått en månad sedan du hastigt somna in. Det var en tisdag. Jag hörde om det fredag samma vecka. Jag minns när vi möttes för två år sedan på Debaser Medis. Hur du och din vän gick fram till mig. Du log, skratta och var så otroligt levnadsglad. Så facinerad över att jag teckna och vänta på livebandet. Du ställde frågor och fråga om det var okej. Jag log och sa att nyfikenhet är en bra sak. Du berätta om råttorna Doris och Gösta som var två tjejer och som vi skratta. Om kärlek till djur som till musik fick oss prata ännu mer. Fester avlöste varandra för två år sedan. Vi hördes därefter via facebook och prata om att ses. Om göra konst ihop, äta pannkakstårta och ständigt ge varann musiktips. Om de gamla minnerna och vad roligt det var...

 

Fredag 
hör ljudet av en klocka ticka
vaknar upp jag är inte hemma
ser ljusa lockar bredvid mig
det är Fredag o jag ångrar mig

smyger upp men hon har redan vaknat
vill så gärna hon ska vara den jag saknar
oh hon ser mig fast hon låtsas sova
det är Fredag och jag ångrar mig
fast en klockan nästan slagit två så känner jag doften av igår
barapapa barapapa pa pa

oh så står hon där i sin nya kappa
vill så gärna hon ska vara ful
men inte och även om hon inte gjort sig fin
är det som om allt stannar runt omkring
det är Fredag och jag ångrar mig
fast en klockan nästan slagit två
så känner hon lukten av igår

solen går ner och det blir genast kallare
att ta en kaffe och värma sig är inte lättare 
för i fotöljen mittemot finns allt
som jag nu står emot
det är Fredag och jag ångrar mig
fast en klockan nästan slagit fem
så vill jag aldrig gå hem

Precis som du sa den kvällen. Det hade blivit sent men du ville inte gå hem. Precis som jag vakna upp till två år senare, se fotöljen mittemot där fanns allt som jag nu står emot, det är fredag och jag ångrar mig att vi inte hann ses mer. Men vi hördes. Dina kommenterar på facebook var levande samtal om allt möjligt. Du såg ut att leva varenda sekund på bilderna du la ut och det gav en sådan energi att ta del av. Är så tacksam över våra dialoger mellan fyra ögon till chatten. Jag läser våra konversationer och högst upp står det "Ladda äldre meddelanden (3398)" Mycket hann vi ta del av. Sista låtipset du gav mig var Åååh, Lea! Du bara måste höra superhjälten med bröderna lindgren och hajen! Följt av "Sov så sött" tre ord jag tillägnar dig ikväll. Låten finner du här Bl.a sjunger de  Jag är ingen superhjälte jag, men trivs ju ändå bra, med mina lagom snabba ben. Jag är inte stark, men jag klarar av att lyfta dig, nästan överallt. Jag flyger inte högt, men svävar ibland, lätt som en fjäril när du håller min hand. Så fin text. Så Linnéa att tycka om en sådan text. Vilket jag förstår. Nog allt var du en superhjälte. Nog allt förblir ditt liv likt en fjäril. Du är nu en som flög vidare bortom det jag ännu inte vet...

När jag nådde orden skrev jag till dig på din wall "Detta gör mig så otroligt ledsen! Hon var som en älva. En levnadsglad person som kändes som att hon levde för varenda minut hon fick på vår jord. ~♡~ Hon lärde mig vad riktig lycka var. Vila i frid Linnéa Liljea minnen från dig kommer jag alltid bära med mig." Ett farväl. Ett par sista ord. Även om jag än inte kan förstå att vi aldrig mer kommer att ses. O fotöljen min är tom men närvaron av dig i den finns ännu kvar. Tack för allt.