Henrik Berggren för ett par år sedan.

"Någon som inte alls är deppad, något som gått längre än det" från ett tillstånd till att inte kännas alls. Tolkar jag det som, Henrik Berggrens ord, och jag förstår honom helt då jag en gång i tiden varit där men inte numera. Och det är den biten som var så hatad men är idag så saknad. Inte för att jag vill må så igen utan mer en identitet som nu är borta föralltid. En bit av mig som försvann. En bit jag vill titta på, sitta brevid eller hålla handen, men den har blåst iväg. Tillsammans med den biten och yttligare en rispa i mitt hjärta kan jag idag inte vara helt posetiv inställd på att allt är okej eftersom det inte känns så.

Minnen.

Du stod där på perrongen och grät. Jag klev fram till dig. Drog min tröjärm över ditt våta ansikte. "det ordnar sig" sa jag med en viss osäkerhet. Du tittade upp på mig och i den tysta stunden förstod vi båda. Att i sinom tid skulle allt ordna sig men för stunden var inget sig likt. Det var vinter. Det fanns en klocka mitt på torget som visade att saker och ting inte stannar upp. Det var kallt och vi tog varandras händer för att känna sig behövd. Egentligen behövdes ingenting då. Varken snön eller kärleken.  Vi var bara två sårbara själar som råkade introducera varandras i liv av en slump. Jag vände mig då det tåg åkte iväg. En symbol för mig även idag.

En symbol om att en dag tar vi alla tåget och ristar in minnen i andras liv. Så många som kommer och så många som går. Så många som är egocentriska, så många som är älskade och så många som är bortglömda. Tågfönstren är en vacker bild av något som var men aldrig förblev. Små rispor som berättar något jag aldrig kan förstå. Eftersom jag inte var där då den lilla rispan blev till. Kanske av ren glädje eller så rentutav ilska. "Allt kan man inte samla på" lärde jag mig som barn. Jo, det går. Det finns bara inte plats. Varken fysisk plats eller inre plats på allt de man vill så gärna hålla kvar men så lätt bara tappar.

"Anders sover föralltid" Anders Göthberg já...tycks varit en fin människa som så många saknar och så många som inte kände honom men i alla fall kan känna saknad. Även jag. Jag saknar hans glöd som han gav via gitarren och ut i högtalarna. Broder Daniel. Uj så mycket minnen. När Anders dog/tog sitt liv så kände jag ingen annan Anders. Men efter Göthbergs bortgång kom det in en ny vän in i bilden och han heter Anders. Kanske är livet så? Vissa måste helt enkelt försvinna så andra kan få ta plats.

Tidigt i livet lärde jag mig att de goda går åt först. Jag fattade inte varför och undrar fortfarande. Medans diktatorer kan leva hur länge som helst och länge sitta på makten att få allt fler att lida. Så dör godhjärtade människor som John Lennon. Märkliga värld. Ibland känns allt bara som ett stort experiment på överlevnad och ibland blir jag så uppsluppen av bara ett enda ögonblick att annat inte betyder något. När man tänker efter är människan väldigt liten och trots det vill hon säga till så himlans mycket. "Jag trodde jag hade tid" men det är så. Vi är sårbara små människor som klänger oss fram och hänger oss på saker så det nästan kväver oss, Varför, kan man tyckas undra. Men jag ska inte längre inte låta orden vila här utan bara sitta och se på. För att se vad som händer omkring om jag inte lägger mig i....

Det finns två saker i mitt hjärta från tonåren jag inte kan glömma;
Åren 03/04 då jag på allvar tog upp mitt bdintresse och förstod innebörden av den. Ren kärlek helt enkelt.
10 december 2004 Melody Clubs konsert i huset i Huddinge. Äntligen kunna andas, äntligen en mening med att stanna kvar i livet, äntligen godord på vägen att jag kommer att orka. Trots att jag nästan svimmade efter konserten.