"Jag föddes varken som man eller kvinna. Jag föddes in i den här processen att bli kvinna."


BILD HÄMTAD FRÅN: www.foreningenbenjamin.se/vilka_vi.png

Ikväll såg jag en dokumentär som handlade om ett tvillingpar ( två pojkar ) varav den ena bytte kön och blev kvinna. Jag tycker det alltid är intressant med sådana dokumentärer eftersom min farbror var transvestit. Jag har aldrig greppat hur offentlig han var om sin andra hälft Zandra men jag undrade alltid om han kände sig född till man men utvecklades till både och eller hur allt hängde ihop. Jag vet inte svaret idag då han gick ur tiden alldeles för ung och jag var då bara fyra år gammal. Jag har försökt länge förstå. Via fotografier och några korta meningar från hans syskon men aldrig fått svar...så det kommer bli mitt kommande projekt. Som jag nästan varenda höst jag lovat mig själv snart i fyra år, att ta reda på mer om Zandra. I dokumentären så reagerade föräldrarna väldigt kraftigt. Framför allt modern som tog till sig det personligt och såg inte längre henne som sitt barn. Ibland förstår jag inte hur folk kan vara så himla normativa i sitt tänkande...brodern Mark sa "Vi förändras hela livet men något som alltid är bestående är vårat kön." Det fick mig att tänka på att redan som barn så var allting fördömt till att man ( jag ) inte kunde tänka annat för det fanns inte innanför ramarna. Det var mer då jag kom in i tonåren och jag började märka att jag var väldigt arg på mina föräldrar som aldrig låtit mig hållas innanför ramarna, aldrig visat hur något fungerar, hur man hanterar en situation utanför familjen osv. Jag tampades med det i säkert tre år innan min psykolog sa till mig i våras "Du har ingen förebild". Det var då allt föll på plats. Det var då som de flesta rädslorna jag så länge i mitt liv burit på föll som små bitar ned mot marken. Jag kände att mina svagheter har gjort mig stark tidigare och i detta fall, att inte ha en förebild, gjorde mig starkast. Just du förstod jag vad mina föräldrar gett mig. En frihet som var förstort för ett barn men alldeles lagom att växa upp i. För visst var det svårt att inte "göra som alla andra" men som ung vuxen är jag ganska fri från fördomar och de jag skapat själv och fått motbevisat har jag också lätt skakat av mig. Att kunna erkänna att jag gör fel eller har sagt fel har förr skrämt mig. Det har bara gjort mig skamsen...men nu fan räcker det med skam och rädsla. Jag slipper i alla fall att inte bli accepterad. Min mor, som jag aldrig stått nära, sa en gång "det spelar ingen roll vem du älskar. Viktigast är att du känner dig lycklig." Det gjorde mig säker och jag firade pridefestival. Var en glad bisexuell tjej i mina ungaste år...idag är det dock annorlunda. Men det är en annan historia som inte får riktigt plats här. Men jag är glad över att fått sett och mött så många människor och insett att personligheten sitter inte i könet. Från att sett den här dokumentären har jag fått svar, från Claries sida, att om man inte föds som man eller kvinna så föds man in till processen att bli ett kön. Sen om man därefter ska bli dömd av samhället och dess normativa bestämmelser. Det väljer man själv om man ska ta åt sig eller inte.