PolarMap o södersväng


Anna på café String idag....


Precis där. Precis så fast ändå inte. Hon vände sig om. Hon sa hej och log med hela sitt ansikte. Jag sa hej...jag sa mer än hej. Vi gick i snön, vi samtalade utan att se på varann, vi avbröt varandra och nådde caféet. Det blev snack om första mötet, om att hålla ihop, om vilka tesilar som var bäst och hur nervositeten var där. Ikväll skulle det bli av. Jag skulle se Polarmap http://www.myspace.com/polarmap live för första gången. Men såklart kom jag försent och missade deras spelning. Typiskt! Men det var i alla fall kul att jag hann prata med Anna, Sara och Ellen innan spelningen på caféet.



En  bild på PolarMap eller så en bild på Anna och Sara.

Tyvärr blev jag tvungen att gå mitt i eftersom min lärare ville utvärdera mig och min kompetens i skolan. Allt gick bra. Jag fick bra kontakt med min lärare (som jag hyser stor respekt för. Hon sitter på en himla massa kompetens att jag inte törs säga annat, bara hålla med) Tillbaka till kvällen. Ett annat band spelade också, Norma. De var bra. De var bara så att just ikväll orkade jag inte. Men det gick heller inte gå därifrån. Jag kände igen mig så väl. Medis, "källarspelning" och musik som får en att sväva bort i tankarna. Norma fick igång allt det. Och det ledde till att jag förstod så mycket av det som varit och inte är. Många har frågat mig förr om hur jag kunnat överleva så mycket. Genom att möta gotlänningarna ( Anna, Sara och Ellen) fick de mig att inse att utan mina anteckningar och småspelningar så fanns det inget hopp kvar. De var i mina ord och i andras meningar jag levde i. Inte för innebörden att överleva. Utan för att vänta på livets vägskäl som leder mig in på en ny väg. Det hade jag aldrig satt ord på förut. Men ju mer jag satt och såg på Anna såg jag allt det som varit förut. O jag förstod utifrån det att så måste det var varit, Jag kände hur snön plågat min fötter, hur kylan bitit i mina kinder och hur jag kastas tillbaka till det...


Den där sommardagen i parken. Hur jag log på ytan, hur mitt röda hår slog i vinden och hur färgen på tröjan lyste uppmärksamhet. Hur Anna log och försökte förstå. En annan gång sågs vi utan att säga något överhuvudtaget nästan. Jag vet inte vad som gör att jag förstår så mycket då jag är med henne. Men glad är jag för att hon och Sara ska flytta till Uppsala. Just nu känns det som de är de ända människorna som verkligen ser mig och lyssnar. "Synd att du ska gå redan. Det var kul och se dig. Jag hoppas det händer igen" sa Sara till mig innan jag lämnade stället för ikväll. Innerst inne är jag nog den där lilla flickan som skriker om att bli sedd. Så jag blev så glad då hon sa de orden.

Det är där jag föder fram mitt mod. Att bli sedd. Martin är ju bäst på att fånga upp mig men det blir ju också en annan sak. Han är min partner. Klart han ser mig, hyllar mig och vill vara med mig. Med andra känns det inte lika självklart. Jag blev glad att till och med Ellen minns mig. O vad vi samtalde om då vi en gång i tiden satt och väntade på att Annas gitarrlektion skulle ta slut. Innan hon nämnde det så hade jag glömt det minnet. Men när hon sa det så slog det mig helt plötsligt. De stora åkrarna, den långa vägen och rädslan att inte veta vart man var på väg. Jag har insett det nu. De som skrämde mig var inte egentligen känslan av att inte veta vart man var på väg. Utan känslan av att inte veta något om en själv eller vad jag ens prioterade då.


Ellen. En mycket intressant flicka med fin fina kläder.

Jag är lite så även idag. Jag har hamnat i något grop igen. Jag vet vad jag vill och vad jag accepterar och inte accepterar. Men samtidigt så kan jag ibland tappa helt och vilja slå ut mitt "jag" för en dag. För jag orkar inte ta del av sånt som inte finns ord för. Men jag kan inte slå ut mitt "jag" eftersom alla andra ser mig. Men nu försöker jag infinna mig; Det finns inga motgångar. Dem ska man strypa eller göra sig till möjligheter. Svårare än så får det inte vara även om jag ibland inte orkar svara på frågan "Hur är det?" det blir så lätt hänt att jag inte kan svara och sväljer min rädsla.


      
Saras hand, Anna o Jag.     PolarMap affisch.


Sväljer den så långt ned att den trycker på min stolthet. Nä, nu tänkte jag sova. Jag tänkte skapa en morgondag genom att sova och få till det hela på något sätt. Jag är en liten flicka innerst inne men samtidigt är jag en medveten flicka också, det är bara för mig att inse det. Innerst inne vill jag bli sedd men jag är samtidigt lycklig. O det är något försummat som jag nu tänkte ta hand om.

Mina nya planer;
1. Att inte ta konflikter personligt. Konflikten är en sak. Jag själv en annan sak.
2. Brister bryts genom att genomföra det jag inte trodde gick. Det föder ett mod.

3. Inte överanalysera saker och ting utan se saker för det dem är.


Så! Nu är det dags för mig att göra det också. Fast först sova, imorgon är en ny dag, då tänkte jag göra det jag känner för. Inget jag känner till nu dock. Natt natt min blogg!

Kommentera här: