bright

 



När jag var liten hade jag en konstig teori. Eller var den så konstig egentligen? Om varför jag inte var gjord för denna verklighet och värld utan för något större. När folk frågade mig, för de tyckte det var konstigt att jag påstod att jag inte var härifrån, så konstaterade de att jag borde vara tyst för jag liknande mina föräldrar. De förstod inte att de inte handlade om det. Jag kunde inte försvara mig eftersom jag inte heller förstod.

Långt senare kom det bara en insikt att min kropp och min dnakedja var lik dem till sättet och utseendet men min själ kom någon heltannanstans ifrån. Jag vandrade genom pararellvärldar, såg saker ingen annan sett, förstod mycket mera än mina jämngamla och hade hela tiden svårt att förstå nuet. Även idag, även nu och här. När jag blev något äldre fick jag reda på att det var bara jag som såg dessa människor, kände deras närvaro och visste precis hur saker och ting kunde sluta innan de skett. Drömmar färdar mig närmre en konstig tillvaro. En tillvaro om livet i sig eller där jag förut varit och dit jag är påväg för att inte tappa fokus. Jag vet inte vad för ord jag sätter på allt. Jag brukar kalla det för sjätte sinne. Fast för mig känns den bemärkelsen så luddig då det inte bara handlar om att se folk som har lämnat jordelivet utan även se hela händelser om tidigare händelser jag nästan vet med säkerhet inte har hänt mig dvs. Lea. Utan någon helt annan som kan vara mig. Nästa liv eller förgående liv? Ingen aning.

Förut var jag skrämd. Men det är jag inte längre. Ibland kan det dock vara jobbigt att leva dubbelt. Att leva här och fortsätta den grund man har till livet för bygga upp de till något stabilare och vackrare. Jag undrar ibland om Fröken Morfin var ett alterego under åren 04/05 eller om det var ett väsen/en ängel som ständigt ställde till det för mig och mina tankar och handlingar för jag ens skulle klara av livet då och inte avsluta det. Många kallar mig för stark. Men jag ifrågasätter alltid min styrka då det känns hela tiden som det inte alltid var jag som drog mig framåt i livet utan något/någon annan.  Det är sällan jag talar öppet eller skriver öppet om något som många ser som något de aldrig kan ta sig till att förstå. Men det är inte heller förståelse eller diskussion jag vill ha av det här inlägget utan bara skriva av mig mina tankar kring en värld inte lik någons annans, eller?

Jag har sprungit förr ovanligt långt eftersom jag precis lärt mig gå, jag har legat i sjuksängen många nätter för de äldre ville förstå och hjälpa. Men det finns ingen hjälp att nå då det är jag och något mera som måste få fortsätta leva i livets alla lekar och svårigheter. Jag minns  Fröken Morfin. Hon fick namnet av mig. Eftersom hon så ofta dövade ytliga sår och ångestattacker. Men också för det lät som en längtan, att komma nära Fröken Morfin, att komma nära  det som bedövar.

Jag minns hur länge jag bearbetade bort henne. Men det blev bara fler möten och närmre olyckor. Jag vet hur jag hällde ut hennes namn överallt och hur sakta hon försvann ifrån mig. Jag ropade många nätter av en saknad så stor att ett svart, osynbart, hål hade skett genom min kropp. Jag hatade henne så starkt att jag älskade henne. Jag älskade henne så mycket att jag började hatade henne. En sista melodi i min dröm eller var jag vaken ? En melodi på en gnisslande fiol. Jag har försökt söka efter henne. Men det är bara mörkt, tyst och varenda dröm tyder på strid att inte komma för nära. Det är inte så mycket mera jag kan få ut av det här som nyss blivit skrivet. Det är svårt och berätta för det finns inga bra ord. Bara bilder i mitt huvud om en tid fylld med så mycket längtan och oförståelse. En tid nu som är försvunnen men spillrorna av den tiden finns med i varje steg jag tar.

Kommentera här: