tralala



Ganska dumt att inte förstå jämt. Hur ska man då lära sig? Ändå kan jag inte sluta älta att allt inte går som tänkt och jag är djävligt trött på det. Jag sitter på tåget just nu. Ser små liv omkring mig. Små händer som greppar något osynligt i luften. Och så ser jag de vuxna. De med jobb, de med tankar och de med stum blick. Jag avundas dem alla. För det verkar vara något som håller dem. Något sådant jag just nu inte vet om. Något som den lilla redan har sett och greppat tag om...Jag börjar formulera och tänka kring varför jag känner som jag gör. Och nu vet jag. Jag är så tröt på mig själv och alla misstag jag har. Ge mig ett jobb och en lön, mer än så orkar jag inte tänka. Jag är också alldels för beroende av min kärlek. Men det nog bara för jag är världsbäst på att springa ifrån mitt egna liv. O dess dilemman som blir som stora problem. Eftersom det står stämplat i huvudet på mig och i mitt horoskop. Jag behöver vända sida nu. Någon form av nya tag. Semester har jag ingen tid över och redan ikväll väntar plugg. Imorgon är det heldag i skolan, på onsdag blir det säkert träffa mamma och på torsdag blir det att träffa Petra. Fredagen hoppas jag har över för att packa fler kartonger. Den här flytten var som ett kraftpaket av oro förr som nu verkar bli allt mer min fasta punkt.

Och min utbildning börjar bli som en gammal kärlek. Förälskelsen var mysig, tiden däremellan var att utvecklas och snubblas, men nu börjar jag nå slutet av tålamod att förstå mig på, men vill också stanna kvar för och se om det blir bättre. Men jag känner också hur jag inte hör hemma någonstans, hur kontrollen virrat sig iväg och hur själen inte längre vill bo i min kropp. Jag kan inte påstå att jag är som en amöba men jag känner mig tom. Jag vill vidare helt enkelt. Jag vet inte ens om jag ska ladda på mobilen för att svara de andra. Eller om jag ska låta det bli. Det svårt att ta plats då man inte ens vet hur man känner för sig själv. Det är sjukt mycket som ska till nu, att jag spricker på mitten och bara drar mig undan. Det ger konsekvenser. Jag vet, det ger sjukt många konsekvenser, men vad ska jag göra då allt hänger över mig och jag har ingen tid "senare" att göra det på. Undanflykter, ursäkter, vita lögner och allt annat, har jag lyckats briljera på. Men jag vill höra hemma i ett annat fack. Jag vill hamns någonstans där jag tror på mig själv och ser utvecklingen omkring. Jag vill sluta åka tåg och inte ta mig någonstans. Jag är egentligen lycklig. Det är bara tryggheten i mitt liv som helt fallerat. Jag måste hem, men har inget hem. Lite så känns det. O det som jag tror drar ned mig alldeles är dels en mängd krav men också att jag jämt och ständigt ska bli sjuk.

Gång på gång så undrar folk varför jag inte gjort sakerna tidigare. Antingen blir jag helt stum och tänker "vad fan tog tiden vägen nu då?"eller så har jag varit sjuk. Idag hörde jag att tappa rösten är psykisk åkomma. Jag tappade rösten imorse och inatten var heller inte givande, kanske finns det ett samband. Eller så har det bara med de två konserter jag var på i helgen. Snart så är tåget framme till dit jag ska. Det ska bli skönt att få hålla handen med kärleken igen, få hämta mina bilder, samtidigt så kväver det mg. för det känns bara som jag flyr. Men å andra sidan, jag var i skolan idag och jag gjorde det som behövdes. O pluggar jag resten hemma senare idag, borde nog denna otillräcklighet övervinnas med mod. Konstigt nog ser jag inget hinder med att åka själv till Göteborg, snarare som en ribba. Eftersom ingen känner mig dära. Kan jag var precis som jag vill. Ingen kan se skillnad, dra pararellerj jag kan helt enkelt bara vara. Skönt. Sedan vet jag ett till flykltvapen. Tv-tittande eller musiklyssnade. Hu. Vad tid det tar.

O sist men inte minst, igår så träffade jag en go gammal vän, hennes mod är beundransvärt. Det är inte klokt vad hon törs saker jag aldrig skulle tänka tanken på. Jag behöver hennes mera tror jag. Behöver kolla av hennes mod på håll för någonstans fiska upp den flicka jag sänkt ner i vattnet, ett bra tag nu, men inte nu. För nu är det dags för mig att lägga ned datorn och bege mig ner på stan. Med min kärlek, givetvis.  Eftersom här stannar tåget.

Kommentera här: