Bilden blir tydligare då man är borta. Dofterna blir starkare och tiden märkbar. På senaste har jag lyssnat på många göra-slut-låtar såsom Lars Winnerbäck och Miss Lis låt "Om du lämnade mig nu" och "Trying to recall" med Marie Lindberg. Det fick mig att undra, varför? Jag lever med kärleken. Jag lever mitt i den. Känner hur den hänger om min midja, viskar varma ord i mitt höra, smeker min hud om morgonen och finns där. I all sin enkelhet, för en gångs skull. Så vad är det som gör att jag leker med tanken att den försvinner stegvis? Jo, jag tror förstår nu, det är kärleken till livet och till platser. Det är rädslan att sjukdom och svaghet ska dra den ifrån mig.

Snart lämnar jag en lägenhet och en plats som fått mig att se tryggheten inom mig själv men även väggar som har hållit mig uppe. Att lämna den här platsen är ingen enkel sak. Det är inte som att sopa under mattan och glömma. Mer som att förlora något man håller kärt. Winnerbäck får mig att tänka på Stockholms alla svarta labyrinter. Om den blyga människan som står mitt i ett hav av människor och ingen verkar  bry sig förens hon skriker till, färgar håret grönt eller sticker ut på något sätt. Fler människor tar sin plats. I dessa svara labyrinter försvinner de. De roffar åt sig. De skrattar för de inte förstår att de har problem de inte kan hantera egentligen. Jag har sett så många, mött så många, diskuterat med så många, hört och känt olika stämningar. Så många man önskat bara en timme till med. Eller fått höra vad som hände sen eller få sig en klar tanke om varför mötte jag ens den där fotografen som var så mycket äldre mig i så ung ålder? Vad var meningen att han och jag skulle ses. Samtalen i den vinterkylan sin fick oss en gräns. Det blev ett nog. Det blev inte som tänkt.

Det blev en ny hårfärg, flera konserter med nya band och hänga backstage. Eftersom jag alltid haft ett behov att vara bland människor för att förstå att jag inte är ensam. I tisdags fick jag ett Wake-up-call då min lärare pratade om särdrag hos människor. Att när man intervjuar dem så ska man anteckna också hur de ser ut. Eftersom det är svårt att komma ihåg det allra simplaste. Sedan sa han, inför hela klassen, "Lea här...hon har ju grönt hår för hon står för något" Efter det försvann jag en stund i tanken. Jag vet verkligen inte varför det blev grönt hår. Det var så att en dag, då så många i så många år innan frågat om varför jag inte haft grönt hår. O då jag frågade mig själv att varför inte...

Idag träffade jag Bob av ren slump på kafé String. Han var väldigt glad. Han kramade om mig. beklagade över den svåra kärleken, fascinerades över min väns stora gravida mage och tyckte att jag hade ett drag. "Ja, Lea, du och dina idéer..." att jag håller kvar en idé och driver den så långt att det ibland blir verklighet. Ibland går det helt enkelt inte och hålla fast idén och man får börja på nytt. Jag tänkte om det var en bra egenskap jag har eller om det är en egenskap som gör så jag inte ser annat? Jag förstår inte hur målmedveten och drivkunnig jag kan vara.

Eftersom jag samtidigt bara är lat, orkar inte lägga mig i för mycket och drar mig lätt undan för rädslan. Rädslan att fästa sig och sen känna sig aldrig mera behövd. Bob fick mig att känna mig behövd. "Du ska inte intervjua mig. Du känner mig för mycket!" och sedan så ett skratt. Att han kommer ihåg det gamla fast vi inte alls ofta ses eller nämner det som varit. Det är skönt att få såna upplevelser. Självklart känner jag mig älskad och uppskattad från mig älskling. Men det blir nästan som en självklarhet då man vet att man bor ihop. Klarat den andra personen förr eller senare säger eller gör något för mig. Även om jag inte vill fästa mig hos saker, händelser eller folk, faller jag varenda gång. Som ett barn som sitter och skådar blombladets fall mot fönsterbläcket. Som ett barn som skådar sin värld med sina nya ögon. Idag var det Bob som fick mig att inse att jag finns därute i andras tankar. Alltså finns jag. Tack.

Ibland känner jag mig äldre mentalt än vad min utsida visar mig eller mitt leg.  Men jag har också blivit äldre.
Den här veckan jobbar jag frenetiskt med min tenta så jag kan se Backyard Babies den 29/1. Det är inget jag skulle göra förut. Tiden flöt sig samman så in i den grad att det tillslut inte fanns timmar, minuter, dagar, nätter eller veckor. Förut. Det fanns bara väntan eller så konsertdagar. Jag är glad över den tiden jag tog mig till alla fina minnen. Jag är mindre glad för all kunskap jag missade. Men samtidigt vann jag livet och det finns inget högre pris än det. Det vore i så fall bli frisk om jag vore sjuk. Men nu så är jag det inte. Inget fysiskt åtminstone. Skönt nog.  

Och kom ihåg, jag skriver för jag behöver, vad ni än gör, fäst er inte. jag vill hellre stanna ett litet ögonblick på din hornhinna än vara ett stycke ord i din hjärna. Det är då vi bedömer och det är då vi slutar leva, dag för dag.