Irya’s Playground

Det fanns en tid då jag var svag. En tid av att ingen lyssnade, ingen förstod och det fanns ingen tid eller plats kvar. Där jag kunde utvecklas. Allt bara försvann och rann av mig. Platserna var inte demsamma. Antingen riva, ombyggda eller alldeles försvunna i tomma intet. Jag kände av magkänslan, kände av smärtan i bröstet och andningen. Svårt. För svårt. Det var som ett kamp varje dag för ens kunna andas. Jag var som ett tom skal helt utan visioner och helt utan framtid. Jag ville inte försvinna jag ville bara blunda och vänta. Men omgivningen, så som utbildning, tryckte på. Den knuffade mig sakta ur sängen varje morgon. Det var sen höst och kallt. Men solen såg till att städigt peta mig i ögonen. Jag fick se allt liv i naturen dö. Jag förstod att jag måste ta mig ur mitt skal innan jag också tappar färgen som alla höstlöv.



Irya Gmeyner. Den första bilden jag såg på henne.

Jag började lyssna på musiken och banden som alltid tar mig ur...men dem sa mig inget just nu. Jag gick till personer som hjälpt mig förut. Varav två poeter, men det hjälpte inte. Jag fick bara ångest att stå mitt framför dem och samtala samtidigt som jag inte förstod varför jag gjorde det. Jag färgade håret, jag började gå långt bak till mina rötter som barn, rockmusiken. Där började de första stegen även om det var vingligt till en börjat. Jag började få upp ögonen och helt plötsligt drog jag mig till den ena  teaterföreställningen för att fortsätta gå på mindre spelningar. Avundas främmande människor, bidra med att måla konst på väggarna och tillslut finna henne.


Iryas andra skiva.

Första låten jag hörde var "With you". Rösten var stark, attityden hård men ändå med en mjukhet av musik som kontrade samma sak. Jag började lyssna på fler låtar. Placera in dem i mitt liv och förstå att jag visst var något. Att det fanns visst mycket av mig kvar. Intresse fanns det gått om och jag var inte sjuk. Jag var kär. Aldrig hade jag sett eller upplevt kärleken så stark. Jag kunde varken äta, gå rakt eller få in gaffel i munnen då jag försökte äta, maten ramlade ständigt ned på tallriken igen eller i knät. Jag darrade, blev nervös och smått fnittrig. Jag blev varm i kroppen, jag gick lättare steg och inget upplevdes som motgång. Allt som  var svårt blev helt plötsligt enkelt. Det enda jobbiga var, hur ska personen ta det då jag berättar att jag har känslor för honom? Jag vågade inte till en början. Jag lät känslorna vila även om jag hela tiden kände av dem. Jag styrde upp mitt liv och fyllde i tomrummen med Irya musik. Rösten som trollband en hel tid av dagar, minuter och månader.


Ibland är det svårt att se kärleken...

Så kom dagen då jag vågade visa mina känslor. Modet var som en spark i magen Nu eller aldrig! Irya musiken hade visat mig Yours until tomorrow. Jag översätter lite av låten här:
"Ge mig en till natt av ditt liv, låt mig bara bli din fram till det blir en ny dag. Vardagen kommer förstöra yttigare en del av mig imorgon och kanske kommer jag förlora dig. Men det är då. Nu har jag inga hämningar o jag ber dig, innan mina chanser är förbi, snälla bli min. Om bara för en natt...låt mig få vara din en dag i ditt liv. Så jag kan få gå vidare"


Kärlek...


Efter två månaders förälskelse i smyg och den här låten samt en del träffar ledde till en puss under lucianatten. Jag var lyckligt lottad. Jag fick min kärlek besvarad. Idag har jag snart delat två år med den killen, min Martin och lika lång tid har jag spenderat med Irya och hennes musik. Det är helt ofattbart vad jag kommit långt sen dess, dels för mitt egna driv, men också för dem två klev in i mitt liv just då. Irya har jag hunnit se live tre gånger och varje gång har Martin varit med. Jag har mejlat från och till på internet till Irya och hon har svarat så underbart tillbaka, varenda gång. Det gör mig så lycklig att bli extra sedd av den som drog mig ur det mörka hål jag hamnade i för en tid sen...för två och halvt år sedan. Det är knappt så jag kan förstå att det gått så fort.


Irya är ständigt  vacker.



Senast jag såg henne var under Cirkus Cikör föreställningen. Det  blev lite kort möte, men det blev en kram och några utbytta ord. Det blev jag glad över. På scenen var hon och bandet jätteduktiga och jag satt facinerad och såg på allt. De nya låtarna var som nya svar på tankar jag då gick runt med i mitt huvud. Musiken har åter kommit till mig. Även denna höst kommer jag behöva Irya och henne Playground. Idag kollade jag min inkorg och hon skickade dessa ord till mig:

Hej Lea!
Nu har jag börjat läsa i din poesi bok, o jag tycker du skriver fantastiskt bra! Otroligt inspirerande och färgstarkt! Det är precis i min smak! Jag läser mycket poesi, o jag tycker verkligen att du är begåvad!
Synd att vi inte hann prata mer när ni var o såg föreställningen. Jag var lite stressad, delvis för vi hade så mycket strul med ljudet under föreställningen och för att jag skulle iväg med ett tåg direkt efter.
Vi i bandet hade skrivit en lapp till er, men vi glömde att ge den till er för det vart så mycket strul med ljudet, så det tog all fokus. Men jag hoppas att det blir fler tillfällen att prata med dig och träffa er.
Ha det bäst!
Kram Irya

http://www.myspace.com/iryasplayground




Jag blev nästan tårögd. "Det är precis i min smak" Precis som Iryas låttexter är precis i min smak. Sen att hon skriver att jag är begåvad blev jag glatt överraskad över. Min bok har hyllats förr men på senaste tiden har den blivit något bortglömd. Jag har inte stått på scen länge med den. Jag har känt att den är inaktuell och lite som vad s ka jag med den till. Men nu när Irya skrev sådär fick jag upp ögonen igen. Jag ska försöka sälja av mina sista exemplar och hoppas på att någon vill ha den. Jag tycker den är fin och jag är fortfarande stolt över den. Men tiden för den är något förbi. När dikterna inte längre känns inuti i mig är det som de har gått vidare. Lite som när barn vuxit upp och flyttat hemifrån. Alltid ens barn men inte på samma nivå som förrut. Så är min diktsamling.

VÄNDPUNKT heter min bok och säljs enbart av mig, så vill du köpa ett exemplar, är det bara att höra av sig här på bloggen. 100 pix kostar den!
och det är fler kända människor än Irya Gmeyner som har din i sin ägo så som; Stefan Sundström, Emil Jensen, Bob Hansson, Lars Demian mfl.
Det är häftigt! jag har deras böcker eller skivor och de har min bok. Wow.



Nu så är jag inte längre i deppträsket. Jag blir mer och mer friskförklarad hela tiden. Jag tillåter inte mig själv att älta och dra ned mig, det får vara ibland upp och ibland ner. Livet är inte raksträcka helt enkelt. Ibland kan jag tänka  i helt fel banor, men mitt undermedvetna vet att det fungerar inte så, livet är musik, kärlek och uppmärksamhet - får jag det i små eller doser klarar jag mig perfekt. Så puss på livet och tack för mina ord idag.


Kommentera här: