Så kom vi dit. Jag kände direkt att det var en plats att känna sig hemma på. Jag var en i mängden och det kändes så skönt att kunna vila i det jag alltid kämpar med. Jag var där, mitt bland främmande människor som tog mig i hand och en flicka med överskottsenergi och kärlek så det räckte till hela rummet. Ibland slog tanken mig att dör jag ikväll så är det en sådan där kväll det inte skulle göra mig något. Jag skulle känna att jag utrett allt av värde och ranson. Jag tog med mig vännen och min vän, väns vän och de i sin tur hade med sig en gemensam vän som blev en ny bekant till mig.




Vi satte oss i den bästa soffan, de beställde öl och flickan kom emot oss och utsåg oss till jurygrupp. ”Ni är dem coola kidsen som sitter längst bak i bussen och har kul.” Vi log instämmande mot varandra att visst skulle det kunna vara så. Samtalsämnena studsade omkring men mest handlade det om poesi. Dömandet av poesi och intrycket det först kan ge men sedan bli något helt annat. Det var bestämt att reglerna var svåra att följa, man buade ut rejält de man inte tyckte om (som låga poäng) och man ropade och skrek av glädje då poängen var höga eller då energiknippsflickan bara var för underbar.

Intrycken var många ikväll. Jag var så djävla nöjd med det jag åstadkommit. En äldre tant inledde med en ascool dikt att de svärs förlite i samhället och så pekade hon fuck you mot oss alla. En annan kille kallade halsen för stuprör och att vårt blodomlopp måste vara en tävling eftersom den stått ut i så många år. Orden var många och jag ville plocka upp dem och ta dem i hand igen.

Det var längesedan jag skrev en dikt. Jag saknar scengolvet under mina  fötter, den sovrande dammet och de gamla salarna. Jag saknar mikrofonet och dess stativ. Jag saknar golvet med mina poesivänner och Bob Hansson som ledare. Jag saknar ungdomsåren med dikterna som ett slags svar att varenda dag är värd att kämpa för, även om man inte då såg någon mening i det.

Jag skriver varje dag något. Men en dikt kändes dåtid och jag kom ihåg orden jag skrev som ung

Hon har inget hem. Mer än i hans hjärta.

Den poesi som väcktes till liv ikväll var denna dikt som jag snart ska presentera. Den skrevs i en handvändning, cirka en halvminut, längs gröna linjen söderut.

Saltsmaken på mina läppar

 blodsmaken i munnen.

Minnen av dem där synliga ärren

som försvann under ett plåster

men kändes lika mycket ändå.

Glädjens ridå som väcker vårkänslor till liv

Vi virar våra vener i en gemensam kropp som tigger om mer

Han sa att såren inte läker med åren dem bildar bara ärr

Hon letade på hans kropp efter ärren men såg dem inte

Han pekade på sitt bröst

I hjärtat förloras allt det som giver hopp.

Det var det. Tack Anders för ditt leende och ditt välmående – det gör mig så glad att se dig sådan. Tack Nils för orden och minspelet. Tack Joel (hoppas jag inte skriver fel namn nu) för att du kom förbi. Tack södermalm och kvällsluften. Tack neonljuset och tack hustaket och den spillda burken rödbetor som krossats mot marken, kan det ha varit en olyckshändelse eller kanske rent utav streetart?