Nicko beundrade jag som mest på tiden men även Kaka som lirade synth/piano likt aldrig förr (inte som jag hade sett i mitt femtonåriga liv i alla fall) och då Nicko hoppa upp på det lilla röda pioanot som skaka till och luta sig framåt så gitarrarmen riktades rakt mot publiken som fick backa för att inte bli nedknuffade av instrumenten så var jag såld. Enda sedan den dagen har jag gillat The Mo, gillat musiker som ger gärnet, gillar de oväntande, samlar på massor av väntande timmar och Nicko har en speciell plats även idag hos mig. Han går inte beskriva i ord vad han är.  Idag har han bildat bandet Kite och är även medlem i bandet Melody Club och jag är så glad att jag kan se han fortfarande se han live efter alla åren som gått. Dessa personer, dessa musiker och dessa musikminnen är det som format mig. Är det som jag lever för. Kanske aldrig gå att förklara för vad de betyder men det går iallafall alltid visa sitt stöd som fan till dom. Stoffe och hela bandet Melody Club idag är det inte bara ett hej eller ett hejsan, de verkligen skiner upp då de ser mig och kan ibland bli förundrad hur långt jag åkt för se dom. Men för mig finns inte många hinder för att se Melody Club fast jag har dock alltid bangat deras Norrlands turneer och varför det blivit så är mest för vintern är en krånglig tid att resa kommunalt på.