Melody Club live i Eskilstuna

 

Det kan bli lite tjatigt att blogga om Melody Club då jag redan gjort det så många gånger. Men så bjuder de alltid på en enastående show som inte är lik den andra och därav bara måste jag få berätta. I Eskilstuna såg jag dom fredagen den 29 juli 2011 och det var så mycket nostalgi. Väntan var otrolig lång, jag var i en stad jag inte besökt på tretton år och jag laddade med förbandet som för en gångs skull var bra. Mitt i dansen ser jag Nicko och Rille och Jon stå i trappen. Jag vänder mig bort från bandet på scen och vinkar mot dom istället. De vinkar tillbaka och jag bara känner hur magpirret bor mer och mer i mig. Förbandet fortsatte så jag bad Martin hålla scenplatsen.

 

 

Jag sprang bakom scen och fann Jon att krama. Han blev glad att se mig och frågade hur jag mådde. Jag svarade med ett leende ansikte att jag var glad och peppad. ”Det är jag med” svarade han. Sedan gick jag vidare och knackade Rille på axeln. Jag sa Hej och att jag var glad över att ha honom tillbaka i bandet. Hur jag minns Kalasturnén 2004 och han svarade ”Oj då.” och att det var kul att se mig också. Sedan fann jag inte varken Nicko , Erik eller Stoffe. Så då gick jag tillbaka mot scenen. Men jag kunde inte hålla mig då det visade sig ta lång tid för förbandet att kliva av scen och plocka ihop sina saker.  Så jag gick bakom scen igen. Helt plötsligt så var ju Nicko, Stoffe och Erik där. Ja, hela bandet stod i en klunga och småprata. Stoffe ser mig med en gång och utbrister ”Nämen hej! Är du också här?!” Vi kramas och jag nickar. Ber honom signa programbladet och han säger ”Givetvis” sedan skrattar han åt den gamla bilden i tidningen. ”Är det en gammal tidning  det där?” undrar Nicko och jag svarar att den är ny men texten är från en rad olika intervjuer.

 

 

 

Stoffe undrar om det är en bra ide att de signar tidningen då texten blir oläsbar. Jag förklarar att den redan är läst och att jag har yttligare en likadan artikel. Stoffe blir lugn och ler. Sedan skriver den ena efter den andra sitt namn. Erik skrattar och pekar på bilden. De alla talar i mun på varandra och ser ut att ha riktigt roligt. Helt plötsligt utbrister Stoffe ”Nostalgica Lokomotiv” Jag ser road ut och skrattar jag med. De få minuterna kändes längre än vad de var. Och tiden liksom försvann. Men sedan märker jag att nu gäller det. Grabbarna är peppade och börjar hymla och göra segervågen att det är dags för mig att lämna dom och se dom gå upp på scen. Jag springer tillbaka till området och ställer mig rakt fram. Först Jon, sedan Rille, sen Erik, sen Nicko och sist Stoffe kliver upp på scen. Inledningsvis hörs låten The Only ones och det blir fullt ös rätt så snabbt. Kvällen bjuder sedan på att Nicko och Stoffe står mot varandra och spelar på varsin trumma.

 

 

Rille sitter i mitten med sitt trumsätt och alla dundrar på i en helsikes fart. Adrenalinet pumpar hos mig. Kvällen blir mörkare och ljusen på scenen blir klarare. Att det är utomhus och rätt kallt i luften märker jag inte av. Erik drar ett gitarrsolo och låt efter låt spelas. Det känns som en oförglömlig kväll redan i mitten av spelningen då jag hoppat sönder mina skor, tappat andningen och gråtit en och annan tår. När låten Wildhearts spelas blir det allsång och händer i luften som lättsamt gungar fram och tillbaka. Stoffe spelar den på gitarr och det är helt nytt för mig. Jag har sett på bilder hur han haft gitarr men få uppleva det live en sommarnatt är något helt annat. Det är oförglömligt.

 

 

Även låten The Hunter inleder de rätt ovanligt. Ett lugnt, stämningsfyllt solo och instrument som vilar i takt till att bli en hejdundrans kalvakad av känslor och adrenalin. Avslutningsvis kommer låten Electric och publiken blir som tokig! Dags för allsång igen. Dags för Stoffe att hoppa runt som en galning, hänga sig i takvajorna (då blev jag rädd på riktigt) och allmänt ösa på. Den starkaste bilden jag har från spelningen är dock då Nicko och Erik spelar sin bas respektive sin gitarr rätt mot publiken. Det är centimeter från mig och de ansiktsuttrycken de ger oss i publiken är sann glädje, lycka och ett rus av att natten kommer aldrig ta slut.  Även om det tyvärr blev så. Men mig gör det inget. Jag lever än på minnena. Lyckades filma med min nya kamera och fick reda på i efterhand hur bra ljudet blev. Jippi, äntligen! Så konserten i sin helhet, kärlek, adrenalin, nostalgi och lycka!

 


Kommentera här: