Min vän skickar musiktips. Jag svarar honom.

Jag står än så länge i gränslandet av att välja sida som jag inte kan. Försöker intala mig att jag är kvar är inte för enbart för hennes skull utan också för hans skull. För jag är personen som ser potensial i det nya och vill inte stanna kvar i det förgångna. Hon tar upp ämnerna som sårar mig mest "Men du ser! Du ska klara av att ta sådana här diskutioner annars så hade du inte betett som du gör nu. Du har så lågt självförtroende så det inte är sant" Ja, jag har det kring två ämen resten av vad livet varit och är kan jag hantera. Det vet hon. Varför talar hon då ens om dessa saker? "Jag tänker inte ge mig. Jag kommer fortsätta påminna  dig tills du förstår hur du egentligen mår" Och jag blir rädd och hon fortsätter "Förstår inte varför du försvar ***** och hur du gått tillbaka till en massa tankemönster du hade bättrat på. Vart tog den bra Lea vägen?!" Jag ser på henne förundrad. Den bra Lea är kvar. Den bra Lea säger bara inte allt för hon vill inte bli sårad. Två saker har jag redan sagt, dessa saker drar hon upp gång på gång. Det räcker.

Jag tror hon vet det. Jag försöker komprimissa. Men det fungerar inte längre. I två månader fungerade det och nu får jag försöka igen. Inte bara för hennes skull jag gör det även för hans skull. Det måste jag ständigt påminna mig. Jag förstår inte. För hur mycket jag än kommer ändra mig kommer hon finna nya saker att "hjälpa mig med" och det är fint att hon bryr sig men hon gör det på fel sätt. Jag klarar det men hur länge till? Jag både orkar, är stark men samtidigt så otroligt slutkörd. Jag tar allt i min tid. En tid som ingen annan tycks se. Saker och ting går antingen för långsamt eller för snabbt. Men jag trivs så. Det fungerar. Det har jag frågat så många andra. Det är sunt. Det är det. Sluta hitta fel. Och så finns de dom som säger att jag ska sluta lyssna, att jag ska sluta ta till mig, men hur då? Varje gång vi möts tar hon upp saker och ting igen och igen. Då kan jag inte sk. glömt och inte förbrett mig för vad jag ska försvara mig med. Som sagt. Jag är kvar. Inte bara för hennes skull utan även för hans.

Min vän skickar musiktips. Jag svarar honom.

Helt underbart! främst nu när jag behöver avregera mig och skulle dragit den här på största volym om förutsättningarna (att inte bli dömd som tonårsbeetende vid vuxen ålder) hade sett annorlunda ut.

Jag har blivit för gammal för gränslandet. Jag flytta ifrån det. Jag vill flytta, rensa ut, slippa ständigt ha det över mig, med mig, överallt där jag sätter min fot, för jag vill verkligen inte stanna kvar mellan fyra väggar och kvävda andetag. Gränslandet, försvinn från mig . en dag kommer jag ge mig ut på flykt för jag vet inte hur länge till jag orkar.

Godnatt