Det här är en recension på vad ett Melody Club fan kan vara med om då Melody Club firar 10 år som signat band. Det här är mina perspektiv, personliga åsikter och studskittlande minnen som gör så att bilderna blev suddiga, filmandet blev skakigt och sömnen fyra timmar fick jag totalt. Har varit vaken sedan dess…så detta skrivs i ett skeende av totalt utmatthet och glädje.

"-- Vi tänkte köra en låt om ödet. Alla låtar vi kör idag. Är med på vår nya skiva. Vi har skrivit de precis nu. ( Skratt ) Nejdå. Låtar från tio år tillbaka...OJ (Jon kommer åt en syntknapp) Ehum...Förlåt. Det är helt enkelt tio låtar som vi gjort de senaste tio åren. Varav två nya. Men nu ska vi köra en riktig gammal jävel! " 

Så börja spelningen och sedan spela de Destiny Calling  Det är spännande då jag har med mig minneanteckningsblocket. Det brukar ofta bli såhär. Inledningar. Roliga meningar och ord tagna från diverse sammanhang. Allt kretsar kring Melody Club. Likt denna dag.

Igår var det surralistiskt. Euforiskt för mig personligen eftersom jag fira nio år som fan denna kväll. Jag och ett till fan till MC valde denna gång mötas upp innan spelningen. Tidigare år har vi stått längst fram å sett varandra eller läst varandras kommentarer på MCs alla forum. Men nu så valde vi att mötas upp. Klev in Hotell entrén och möttes av en mörk inredning. Men väldigt mycket mysigt upplyst, liveband och gott om sittplatser. Vi blir bemötta av en kypare som undrar varför vi har kommit. E svarar honom ”Vi är här för se Melody Club.” Kyparen: ”Då är ni väldigt tidigt ute.” Vi skrattar och nickar. ( Tidigt ute kretsar mina tankar en stund. Jag som väntat både 48 och 14 timmar på de förut. Denna kväll är mer än planerad för vara mig och ett MC tillfälle. )  ”Är ni här för något mer?” Jag svarar ”Nej…Melody Club.” (Tänker fortfarande på alla förkylningar ja fått av att vänta, konserter jag skadat mig utan att känna efter eftersom jag varit inne så i deras konserter...) E kommer snabbt ikapp ”Ja ett bord, något att dricka och kunna gå på damernas också” Jag skrattar till. Visst ja! Det var ju så vi också kom dit. Jag var bara helt insnöad på Melody Club (MC) och hur kvällen kunde tänkas bli.

Jag som Popsi denna kvällen med fina E!


Uppslukad av igenkännande ansikten, scenen som var riggad med deras logga från 2006, trumsätt från 2004 och flygeln från 2010. En del minnen har jag lyckats knåpa ihop efter nio år. Men det kändes helt surraliskt då de var ca två timmar kvar att vistas på en plats där Wildhearts spelar ur högtalarna. Det har man alltid drömt om men inte fått vara med om. Wow. Electric var också på kort därefter. Det har ja dock tidigare hört ute på nattklubb och blir lika glad varenda gång. Vilken känsla. En obeskrivlig en. Jag och E pratar om allt möjligt och mycket MC. Hur ja står längst fram och har en ganska personlig relation till tre av fem i bandet. Hur hon lätt iaktar på avstånd, har kommit i tårar till deras livespelningar och hur ödet förde mig till Stoffe och Jons gamla soffa. Sedan får jag för mig att dansa till Electric. Varenda rörelse är väl tragglad sedan tonåren då deras video snurra i SVTs musikprogram och ZTV. Denna gången var vårt bord placerat mitt i en passagegång och mot en vägg. Så kunde inte ta ut svängarna helt i dansen men det gick halvvägs i alla fall. Haha! och E får för sig och filma allt. Vill jag verkligen se?

Jag och hela Melody Club! Stoffe (står brevid mig till höger) har en väldigt avslappnad min...Haha

Ja, igår hann ja även mingla med medlemmarna och hälsa på annat fint folk. Magiskt var det att se HDLC brevid Nico. Två människor ja fortfarande kan få tunghäfta för även om ja så träffat och talat med dom under många år. Så stod de där och jag bad de posa. Nicko försökte göra sig nästan lika lång som HDLC men det gick sådär.

Jag tacka de för bilden och de tråna efter ölen. Så jag gick tillbaka till E som satt vid bordet. Kort därpå kommer Stoffe till vårt bord. Han sätter sig på huk då det inte finns en tredje stol. Jag introducerar de båda och de hälsar. ”Har du hört om soffan?” säger Stoffe till E. Hon nickar. ”Ja! Vad är oddsen liksom?” Vi är förstummade. ”Ja, vi har ju samma smak och så. Ja du lyssnar på oss och vi gör musiken…” Svarar Stoffe mig och det kan allt stämma! Sedan berättar Stoffe hur soffan stod hemma hos Jon och Stoffe en gång i tiden. Hur många låtar som blivit skrivna och spelade i den. Jag har  hört storyn förr. Men jag blir facinerad varje gång. ”Ja, det är det som grejen med soffan, den ska vara sådär sliten, nedsutten och fjädrar som hoppat ur.” Jag kan inte annat än hålla med. Sedan var bandet glada för de äntligen fick se sina virkade dockor live.

Varje medlem har en liten mini variant av sig själva (hemma hos mig!)
Givetvis fick de vara med på festen igår.

Tidigare på morgonen hade de varit med i MixMegapols morgonshow och pratat om de. Jag tala tydligt om för dom att dockorna inte är till för voodo. Erik såg lugn ut och svara att det var skönt och höra. Sedan fick var och en posa med sin. Stoffe kunde inte annat än göra high five med sin, Nicko bjöd Nicko Dockan på öl och Jon stod snällt brevid likt Erik och Rille missa ja helt. Men han fick se sin docka i alla fall. Det var oslagbara miner på de! Oj, så omtalade dessa virkade små vänner blivit bara på en dag, 19 september 2012.

Livekonserten bara svepte förbi. Först hade jag minglat, väntat och varit otålig hur länge som helst. Samtalat med en producent  för press2play och berättat om MC och sen var de på scen. ”HEJ ALLIHOPA! DET ÄR VI SOM ÄR MELODY CLUB. OCH DET ÄR JAG SOM ÄR KRISTOFER!” Alla vråla. Sedan starta de med Only Ones och drog på låten Destiny Calling och Fever Fever. Det blev mer fest, jag dansa som en galning och när Electric kom var det som likt första gången. Allting stannar. Syntslingorna skär in i kroppen på en och släpper ut allt ont och för med sig allt gott på en bråkdels sekund! Electric är min låt. Den är verkligen bara min. Och de vet de om. Så när Stoffe sjunger rätt in mot kameran så blir jag som sexton år på nytt, då allting börja, och har sedan dess inte kunnat stå still.

Sedan körde de även Paralyzed och Crossfire som är två nya låtar med dom. Det blev mer ös i lokalen och fler vrål. Kort därefter så tog det slut. Vi skrek och ville höra mera. ”EN GÅNG TILL” till scenen som var mycket liten. Så pass att man kunde se de stå brevid scenen och diskutera då de lämnat de. Så kommer Stoffe upp ”Ja, det ser lite fånigt ut då vi står där (pekar till vänster) och tänker spela här.” Publiken skrattar. Resten av bandet kommmer tillbaka, river av varsitt riff. ”Ja, se så…Ja men tyst nu…” säger Stoffe som försöker förklara vad han vill komma fram till samtidigt som han presenterar bandmedlem var för sig. ”Det här är låten vi alltid får med på våra spelningar. Det är ingen riktigt Melody Club spelning utan denna låt. Då Jon äntligen får ta hela scenen och ha den för sig själv.” sedan pekar han på Jon och han börjar spela introt till Palace Station. Publiken vrålar. De skriksjunger och dansar. Lokalen blir som förbytt och det är nog som de säger. Det finns ingen äkta MC spelning om inte så Palace Station är med.

Det bästa med spelningen 19 September 2012
Minglet. Att få träffa de enskilt och tala om alla härliga minnen.
Att ha med sig E och kunna nörda sig utan att få höra att det blir för mycket.
Att få Rilles avslagna trumpinne, dessutom riktad mot mig, så den verkligen skulle vara min 
Få en goddie tygpåse från skivbolaget med skivan i, pins och kaffe!
Samt så ta med sig ett plektrum. Det står Melody Club på den och är gul. Åh, ännu ett minne minsann!