Min kamera la av rätt duktigt så jag tog bara några enstaka bilder. Jag vill för allt i världen inte glömma bort! Kul var det att veta att Martin från Crashdiet är storebror till en Toxic Rose. Lite kuriosa mitt i allt ös. Sedan vart de paus och så tillbaka in i konsertlokalen. De var folk men inte särskilt många som jag hade trott. Introt till Crashdiet kändes som en evighet men så fort Eric kom upp på scen släppte allt. Folk skrek, nervositet blev adrenalin och Simon peppa oss till allsång. Det var en fest utan dess like! Kul var det att Peter hela tiden såg så glad och stolt ut. Jag kände precis de samma. Snyggt vart det med munspels introt och att Martin både spela elgitarr men även akustisk mellan låtarna. Låtarna satt där de skulle, danserna lika så och växlingen mellan gitarrist (Martin) och basist (Peter) på scen var verkligen att tänka på fansen! Nu fick man chans att se de båda fast man stod i mitten av publikhavet. Sånt gör mig väldigt glad! Nu kommer ett par halvdåliga bilder på crashdiet samtidigt som jag glädjs åt deras framgångar. Hur fans funnit vänner för livet och hur de bildat en samhörighet jag sällan skådat! Crashdiet kommer alltid finnas speciellt hos mig. Verkligen

 

 

och givetvis Maja från Polen som jag mött en gång tidigare tack vare Crashdiet! Oj vad kul vi hade igår, skratta, skrek, dansa och tjoa till alla dess låtar och de känslor vi ibland inte orka känna av just då men fanns där ändå. Den energin som finns hos henne gör mig glad. Så pass glad att jag fick mig ett pussmärke på kinden från henne! *Naaaw