Så säger Johan Wretman 

”Vi har fått en som hastigt har lämnat in sjukanmälan. Finns det någon här som kan tänka sig tävla utan att ha tävlat innan?"

Tystnad

”Nehe, inte det. Finns det någon här som har tävlat tidigare och kan tänka sig göra det igen.”

Jag räcker upp handen.

”Jasså. Finns det någon utöver Lea som vill tävla ikväll?”

Tystnad

”Okej, inte det. Lea, du är på plats nummer sex och jag hoppas du kan förbereda dig någelunda väl”

Så kastades jag in helt plötsligt in i tävlingen. Nummer sex blev numret och det är samma nummer som jag tävlade med tidigare i år (Vill du läsa mer om det finns det länkat här http://glowingstar.blogg.se/2011/march/sodermalm-poetry-slam-kvall-2.html ) Det kändes bra. Boken min låg i väskan och det var tur! Annars vet jag inte hur det hade gått. Jag tog inte material rakt av från boken då jag kände att jag inte kunde stå för texterna. Så jag tog upp Martins skrivblock och blandade olika dikter till en. Det blev himla bra! Som ett litet potpurri av några av mina tidigare texter jag läst sedan jag var nitton år. Det kändes fantastiskt att få komma så långt. Personerna skrattade till ibland, en hostade något irriterande och närvaron var som ett eufori av glädje.

Jag som kom till poetryslam ikväll. Trött, lite frusen och otrolig hungrig. Jag till och med somnade i soffan innan kvällen drog igång. Ja, soffan på BaraViBar…där sov jag. Tills Lola lite halvt väckte mig och sa på skoj ”Jasså, här ligger du som ett coolt kids i hörnet och likt en slacker!” Jag log, kramade om varandra och vi småpratade. Hon undrade ifall vi skulle vara jury men vi sa bara ja till reservplats. Sicken tur! För det visade ju sen att vi inte alls bara skulle stanna till pausen utan helt plötsligt vara med och tävla. Eller jag rättare sagt. Men Martin var snäll och stanna och heja på mig.

Först fick jag 24,8 i poäng. Jag blev så otroligt paff! Jag slog personligt rekord. (Den högsta poängen man kan få är 30,0) Dikten jag läste var tre minuter gammal och den tillägnade jag min syster. Det var stort. Jag har aldrig tillägnat min syster en dikt så som ikväll. Inga metaforer utan ord som ”syskonband”, ”evigt älska” och ”ingen kan försöka slita av vårt syskonband då vi själva är så duktiga på det”

                           

Jag kom till semifinalen med den dikten och min motståndare lustigt nog blev Anna Bock. Hon gick samma skola som mig en gång i tiden. Jag tänkte att hennes snarlika dikter mot mig är oslagbart.  Innan vi tävlade så blev det dags för pausmusik. Sherissa heter tjejen med en röst får en till lyckotårar. Jag hade hört henne innan på Youtube. Jag är så glad att jag även hört henne live. Hon kan förmedla känslor i få ord och skaka om en hel tillvaro. Människorna i publiken tystnade med en gång. Sherissa inleder ”Oj, vad tysta ni blev” och jag tänkte detsamma. Jag har då aldrig sett en publik som satt så fängslade då hon började spela gitarr och sjunga. Hon är på en nivå jag vill kalla för magisk.

Hon körde fem låtar. Alltså en låt förmycket. Men ingen misstyckte. Mer om henne här:  
http://www.youtube.com/watch?v=OgSoMAocAoI&feature=player_embedded

Så blev det dags för semifinal så trodde jag det skulle bli bye bye för mig eftersom det tidigare varit så för mig två gånger.  Jag kammade hem 24,1 i poäng och helt plötsligt kom jag i final. Helt tokigt! Eftersom jag i pauserna (och undertiden andra uppträdde med sina dikter) satt jag och skrev mina egna dikter


och en minut eller tre senare framträdde jag med dom. När jag kom till final läste jag en dikt om festival, att förlora en vän och sedan en dröm om att få väcka tillbaka livet så som det en gång i tiden var.  Min motspelare blev Markus och jag visste redan då att det inte längre var någon idé att hoppas på finalplats i den stora finalen. Mycket riktigt. Jag åkte ut och min sista dikt kamma hem hela 23,9 poäng.

Det största adrenalinet denna kväll var att jag tog mig till andra chansen. Martin blev så glad. Lola och Johan kramade mig och tyckte det var helskoj. Folk omkring mig grattade mig och sa att jag var värd min plats och mina poäng.

Målet för det här året var att slå personligt rekord. Det gjorde jag ikväll.

Målet för det här året var inte att komma till andra chansen. Men det gjorde jag också.

Det är ta mig helt otroligt. Rätt in på räkmackan och rätt in mot målet.  För första gången i mitt liv.

                         

Markus Priftis var och är en värdig vinnare helt klart. Han har det där han beskriver bäst själv ”Jag är inte den vassaste kniven i lådan.” Han har de där metaforerna och det rätta receptet på bra ljudkoll, bra kroppshållning och en fantastisk röst att ta sig långt på.

Så jag säger som Wretman sa ”Nu är det dags att ladda batterierna! Så är  det dig jag vill se på andra chansen scenen den 26 april” Givet.

Henric Conradi (den störtsköna killen som bl.a. sköter ljudet under tävlingarna) frågade mig också om jag kommer komma tisdagarna framöver. ”Nu när du gått vidare så kanske du inte finner någon anledning längre att vara här.” Jag tittade på honom något och svarade. ”Tro mig. Jag kommer dyka upp. Poetryslam är en del av livet. Jag måste helt enkelt skriva… fota och blogga om det!” Henric skrattade tillbaka och såg helnöjd ut med mitt svar.

Och då jag kom hem kom låten på radion som tyder att min bortgånga mormor är med mig. Det är så fint. Jag kände en andlig närvaro ikväll då jag stod där på scen och nu vet jag också vem det är. Tack alla för ert stöd! Jag tror det gick så bra ikväll just för publiken var så där mysig, kärleksfull och familjär!

Dags för mat. Äntligen. Dags för sömn. Äntligen. Dags för fira imorgon och  somna överlycklig ikväll.