ESC


image34

En sa att Cat Stevens - Wild World, var lik escvinnarnans låt, - Believing.
Jag finner då ingen likhet o_O och helt okej var ju vinnarbidraget. Det är bara att inse,
schlager har gått i graven nu är det mer en sångtävling därav namnet eurovision SONG
CONTEST, inse! och ta för var det är eller tyck inte om det alls, istället för att gnälla.

Help wanted

Behöver du hjälp?
Börja hjälpa dig själv.


image33
bild hämtad från; webnews.textalk.com/.../2/195857/hjalp_s.jpg

Snart har jag vandrat halvvägs på den väg jag aldrig trodde jag skulle nå. Den väg som låg så långt ifrån och inget kunde få mig att gå. Fast såklart vänder livet sin sida och möjligheterna började ligga framför mig. Jag visste inte till en början vart någonstans jag skulle ta vägen eller hur jag skulle välja. Vilket var bra för mig och vilket var dåligt? För en gångs skull var knappast något dåligt sålänge det inte var en invant mönster. "Mönster är till för att brytas, rutiner är till för att behållas" sa hon till mig och då visste jag precis hur jag skulle göra. Så nu sitter jag här.

Starkare i mig själv. Jag tog tåget hem och på perrongen innan mötte jag en gammal klasskamrat. Hon kände inte igen mig mer än på ögonen. Jag log. Jag behövde egentligen inte höra något mera och hur framtiden varit och allt vi blivit. Det enda som betydde något, utöver solen i ögonen, var ögonblicket då hon sa att hon inte kände igen mig. Det betyder att jag har förändrats. Inte bara inom mig själv och inför mig själv. Även min pojkvän har märkt det och min lärare sa det också innan jag slutade. Eller två av mina lärare till och med. De sa att jag hade utvecklats och tagit för mig mera. Jag nöjer mig inte längre. Jag viker inte undan. Vilket är fantastiskt. Det enda som bryter ned mig fullständigt är om jag känner mig riktigt sjuk. Det är den maktlösheten jag aldrig helt kan bekämpa. Jag kände mig något så imorse. Tårarna bara rann och jag kvävde mycket av mina känslor för att ens stå ut. Pojkvännen tystade mina ord och hem åkte jag. Inte för att jag mådde dåligt utan mer för att jag behövde egen tid. Och det har jag fått till en viss del nu.

Efter tåget tog jag den långa vägen hem. Från perrongen, via ett villaområde med backar upp och ned, förbi en skogstig vidare in mot skogen och sedan ut mot gatan för att nå huset jag bor i. I skogen var det inte en själ. Träden vajade och i mina hörlurar hördes Manson musik. Hans hesa ångeströst blandades upp med friheten i skogen. Som ett svar att jag står mitt i livet och att det är okej att jag gör det. Jag klarar mig. Det vet jag så väl. Det enda jag nu saknar är ett hem. Ett riktigt hem där jag slipper vantrivas, ställa mig in och försöka vara något jag aldrig helt når upp till. Det är för enkelt att bo här samtidigt som det är för svårt. För enkelt för inget större händer och för svårt för att nya saker gro och växa till sig...

På söndag är det mors dag. En ganska ironisk dag om folk frågar mig. Inte bara av den enkla anledningen att folk tjänar pengar på den utan också för oss som känner att vi saknar eller inte har någon mamma. Varför ska vi en dag om året känna extra sorg över det? Samma sak känner jag för fars dag. Nu älskar jag min far och bara för det ska jag hylla honom en gång om året? Nej. Så fort jag vill och kan och orkar såklart. Slopa dessa dagar. Eftersom dom ändå bara handlar om att tjäna extra pengar. Samma sak med alla-hjärtans-dag. Min pojkvän blir mer glad över vardagshändelser/överaskningar än få höra något gulligt än gång om året...

Ikväll hörde jag en låt som delvis stämde in med relationen till min mor;

Låten heter Vem ser ett barn av Peter Jöback. Texten är lite omskriven av mig och sovrad i ordval.


"Jag tog den breda enkla vägen utan att känna skam Med min talang och med min hunger tog jag mig alltid fram Vem ser ett barn som saknar vapen Vem ser ett barn som inte orkar slita sig loss till slut Det var min tro, min heta önskan att det var vägen ut Känner hon aldrig nånsin saknad eller sorg Känner hon att det finns ett band bara nån gång ibland "


Sedan så lyssnade jag genom hela låten och fann fragment från min barndom ;

( Av Peter Jöback. Texten är lite omskriven av mig och sovrad i ordval. )


"Konsten att överleva lärde jag mig när jag var sju

Jag var den enda vän jag hade likadant då som nu

Och jag skapade min drömvärld i mitt rum,

Det var som att jag inte fanns

För vem ser ett barn med ambitioner när hon tycks trög och stum

när hennes föräldrar ser en främling ointressant och dum

Vem ser ett barn som låser in sig

som blir sjuk av allt väsen därutanför

tror att hon bara stör

som aldrig ber om nå för egen del bara tror hon gör fel "


och det är nog därför jag hela tiden vill här ifrån. För lite kärlek gör så att jag går sönder, för mycket kärlek gör så att jag flyr därför kan jag inget annat än vara tacksam över min kärlek norr om staden. Han gör som han vill, han ber inget, han ger och tar och där vill jag stanna. Hur mycket än folk omkring mig säger annat vet jag vad hjärtat säger. Jag vill fortsätta hjälpa mig själv och jag vill fortsätta min egentid med att jobba, få en vardag och få ett svar om vad jag gör till hösten. Jag hoppas allt går vägen tillslut. För jag andas så mycket bättre idag.

Woe! Vilket drag det blev tillslut.

image32
Jon, Nicko, Stoffe, Andy och Erik i gruppen Melody Club =)

Igår var jag och Martin på Melody Club spelning. När vi kom till platsen, restaurang Lotsen, blev vi grymt besvikna. Ett ganska dött ställe med bara infödingar. Inget mig emot, men det störde mig rätt rejält att alla kände alla och då ingick det att vara otrevlig mot dem de inte kände igen. Typiskt. Så det blev mest häng i på diverse stolar, fördriva tid och undra när fan allt skulle börja. Tillslut dök Tomas upp, drygt två timmar efter min och Martins ankomst, och då tog jag mig friheten att gå en trappa upp som var avstängd för besökare.

När jag kommer in i rummet på övervåningen ser jag en leende Stoffe "Hej! nämen Hejsan, Hej!" jag blev varm och skakig i hela kroppen. Jag hälsade tillbaka. Sedan såg jag Nicko och frågade om jag fick fota honom, han satt i en soffa bredvid och plinkade på sin gitarr, han log och svarade "Javisst". Erik hängde lite längre bort i baren vid en laptop, Andy stod ute på balkongen med några andra och Jon var bredvid sin flickvän Emmon ( hon är med i indiepopbandet Paris ) och Stoffe. Tomas hajade till en stund efter jag sprungit runt och fotats tillsammans med alla melodypojkar. Vi snackade lite och kom fram till att inte vi inte setts sen 05, även då en melody club spelning.

Efter Stoffes "Hejande" så sa jag "Du jag måste bara visa dig något" Stoffe log och jag drog fram min tatuering - Glow like cats in the dark ( en melody låt ) "Nämen fan vad snygg" Stoffe var grymt impad och ropade på Andy och Erik alla flockades runt om mig och Jon passade på fota den precis som Tomas också ville göra. Sedan fortsatte alla melodypojkar hänga med det dom höll på med. Jag studerade mest kroppspråk, lyssnade på småländskan de talar och kände mig väldigt stolt. Dels för bandet i sig kommit så otroligt långt i sin karriär och fortfarande ser ut och trivas tillsammans med det dom gör ( skapar musik ) men också för att jag hela tiden aldrig tappat känslan till musiken och att de fortfarande känner igen mig. Härligt. Det är skönt att vara ett galet fan som musikerna dessutom känner till och de verkar uppskatta min närvaro. Jippi. Roligast var att lyssna på en massa låtar Stoffe gjort ( läste i tidningen, innan spelningen, en intervju med Stoffe. Han berättade då att han skrivit 40 nya låtar och alla var de hits, ingen tvekan om det. ) som var helt nya. Det lät grymt bra och jag fick sådant magpirr i mig att jag visste inte om jag skulle hålla mig lugn eller bara skrika ut att det lät så himla bra. Men jag höll mig lugn, låtarna var fantastiska. Lite som känslan, då jag hörde Electric första gången i mitt liv. Då jag bara fick ett lugn i mig och en adrenalinkick att livet började på en ny kula. En väldigt bra och flytade kula...

Sedan var det dags för spelningen. Jag och Martin vinkade av Melody Club och gick ned till haket, Lotsen. Denna gång till dansgolvet/nattklubben på baksidan av restaurangen. Jag höll på att bli tokig. Tokdålig musik ( inte alls lika underbart som Stoffes allt nya material ), tråkiga människor som stirrade ut mig och stämningen kändes som helt förbytt. Jag tappade suget och var så glad att fått hamnat backstage med Melody innan. Men det blev bara någon halvtimmes väntan innan de klev upp på scen. Helt underbart! Det var ett sånt ös, människorna samlades mer upp framför scenen och melody körde på som vanligt. Stoffe stod inte still en sekund. Gjorde sin spindeldans, som han själv kallar den, hoppade från ena till andra sidan scenen, upp på trumsätet, la sig ned på golvet och mycket mer därtill. Nicko ( f.d. sångare i bandet The Mo ) var helt inne i att spela och bjuda på sig själv. Hans scennärvaro är så beundransvärd att det går inte beskriva i ord. Jag blir helt tokig då jag ser hans sätt framföra musiken på.

Mitt under en låt så fick jag en adrenlinattack och skrek ut så att lungorna nästan flög ur kroppen på mig, då fick jag ögonkontakt med Nicko och vi skrek rakt ihop genom att kolla varandra i ögonen. Det är ett sånt ögonblick jag sent kommer glömma. Så fort jag ser bilden av oss två i huvudet så får jag orken tillbaka och glömmer av sånt som man ibland bara inte orkar. Ett till guldkorn från konserten var scennärvaron jag upplevde från Stoffe.

När låten Wildhearts spelades så sjöng han rakt in i mina ögon
"You can take what you want But you can't have my heart"

Det har han gjort två gånger tidigare. Det känns varje gång som en bekräftelse att det fint i sig att jag hängt med dom ( melody ) och jag kan få göra vad jag vill med dom så länge jag lämnar det utanför kärleksplanet. Precis så upplever jag det också. Det har aldrig handlat om att jag är ett galet fan p.g.a. sångaren är snygg och sjunger bra. Nej. Jag har alltid beundrat dom över musiken de gör och minnen de skapat tillsammans med och för mig så jag orkat vidare i livet och utvecklats. Därav jag aldrig heller velat blanda in känslor och kärlek i detta. Så när jag nu stod där och Stoffe sjöng rakt in i mina ögon blev jag så lycklig. Än idag känner jag samma sak.

Erik stod ganska långt bort så han närvaro upptäcktes inte mer än i musiken. Hans insats var guld värld. Precis så som Jon och Andy. Jag tappar ord för hur mycket de kan få fram på sina instrument. WOW. Konserten var bland det bästa i mitt liv. Jag pumpade på som fan och aldrig har jag känt mig så lycklig, lättad, hel och jag kan helt enkelt inte glömma känslan jag hade under hela spelningen och rummet de satt i innan. Det var så skönt att allt kändes som förut fast med en stor förändring, för oss alla. Sist men inte minst, Erik passade i sitt nya hår och verkar inte lika blyg framför kameran. Kul att se. Bilderna från konserten kommer senare då jag lyckas få in dom i datorn och jag är så nöjd med dem. Filmerna får jag se vad jag gör. Funderar på lägga ut dom. Beror på ljudkvalitén. Nog om melody i den här bloggen men inte i mitt liv. Kärlek, adrenalin, nervositet igår och idag är det glädje, fina minnen och värk i hela kroppen ( efter allt ös / dans ).

Hadé så bra!


Melody Club som betyder något för mig personligen:


Albumet, Music Machine:

1. Electric

2. Palace Station


Albumet, Face the Music :

1. Wildhearts

2. Cats in the dark


Albumet, Scream :
1. Sweet Thing

2. Scream


Sedan så gillar jag desto fler än så, det går liksom inte säga att Melody Clubs låtar  är dåliga =)
jag har helt underbara minnen till en massa fler låtar. Men då blir det här inlägget tjatigt, kan jag tippa på.


-Så ut nu alla glada och lyssna på Melody Club!


www. melodyclub.com

http://www.myspace.com/melodyclub