Poängen är poesi!



Så var sista slanten kastad! och inte var det jag som fick följa med segertåget till den stora finalen. Men sitter jag och gråter tårar över det? Nej. Jag förstår att min poesi är något som inte alltid är gjord för min samtid. Jag förstår att man måste vara ett annat slags jag för komma så långt som till final.

Så istället för att tävla om den ärofyllda platsen så samlar jag på godord. Försöker slå personligt rekord och lära mig av varenda gång jag får vara med. Som Wretman säger "Poängen är inte poängen - poängen är poesi!" Det är precis vad jag tänker med :)

 Ikväll fick jag höra "Fan vad snygg du är Lea" av Lola. SPS´s MC och host, fan, utan hennes adrenalin hade jag nog inte slammat så mycket som jag gjort! ;) så tack Lola. Å mina fina vänner var med. De gav kramar, försvarstal, jubelrop, pussar, klapp på huvudet och jag vet inte allt! Så tack Nisse, Danne, Mirre och tack nytillskottet Amanda som berömde mig för att jag vågde stå upp för så personliga tankar och ord. Hon sken upp som en sol och gav mig så mycket creed att jag blev helt överumplad att det fanns så mycket att säga ;) å tack Johan Wretman för allt du står i kring SPS! Oj, vilken insats att beundra. Dina dikter är så träffande, din glädje är så spridande och tack Henric för dina ord och musikval - vad vore kvällarna utan era insattser?

En kväll kvar. 2 maj Underbara Bar. Final. Jag kommer var där. Jag kommer säkert vara rätt avslappnad att bara få njuta av skön musik, härlig poesi och stämmningen lär vara på topp :D Biljetten dit är redan köpt - givet!

Så tack för ikväll alla underbara! ♥
Ni har gjort så jag står upp för mina dikter och vågar tro på en given framtid att även jag ska ta en plats då :)

inget avslut

Det var meningen att jag skulle vara klar nu. Vara klokare, vara insiktfullare och ha en praktik. Det var meningen att så blir det inte så länge jag tappar ansvar. Jag har gjort mitt yttersta. Jag har hängt med. Jag har utvecklats otroligt mycket. Fått se så många främlingsögon bli mer än ytliga kontakter. Men ändå har jag i slutet i veckorna fått skrapa ihop mig själv. Se skärvorna ligga spridda i form av en hög räkningar, en hög kläder som nått veckoslut och ett par marsvin som skriker i takt för de vill mig något. Jag har både blundat, lyssnat och försökt förstå. Men lite förbisett har jag ändå låtit det vara. Sista dagen imorgon. Sista dagen på utbildningen AF slussade ut mig på i slutet av januari. Jag tyckte då att de var löjligt att gå något jag inte hade tycke för. Jag är idag tacksam. Även om jag så inte helt hängt med.

                             
              

Även om jag är konstig (som en sjuåring beskrev mig idag) så finns det faktiskt de som också tycker jag är vacker (en främling kom fram och fotade mig idag - med inställningen att få gånger man upplever det vackra bara sådär helt framför en) fast jag då innerst inne inte kan förstå. Jag kan se det i andra. De gillar mig av en mängd olika anledningar medans jag bara hittar fel. Martin blir sur på mig för jag aldrig inser. Jag vet inte vad som gör att jag tillåter mig inte inse. Kanske är det av den devisen att bekräftelse från mig själv är inte alls lika stark som från andra...Nu blir det söm. Framöver blir det leta praktik och försöka fånga de där små ögonblicken. Imorgon är det sista dagen på Lernia. Inget kan bli som förut. Jag saknar det redan.

Jag har ibland försökt leka med tanken att se vanlig ut. Så avslappnat det vore. Men kommer sedan på att jag är inte bara smink, kläder, tatueringar och dialekt utan jag är också mig själv på insidan. Mitt arv och mina efarenheter går inte komma ifrån. Därför inser jag idag att bättre vara den jag är än eftersträva något jag aldrig kan bli.

Räddar mig  själv i morgon i finklänning och hoppas på det innersta att allt ska gå bra. Efteråt åker jag hem och möter upp mina halva svärpäron! Det är fint att ha dom i sitt liv. Det är fint att bara leva som en vanlig familj några dagar för se hur det är. Såg ett tvprogram ikväll där ena partnern sa "Du måste tro på min kärlek jag har för dig och till dig. Den andra svara "Ja ska försöka. Jag är inte uppvuxen med kärlek och därför blir det svårt för att ge och uppleva kärlek." Som jag kände igen mig där! Så pricksäkert. Leva som en vanlig familj och fira påsk. Äta gott, lyssna på musik, mumsa påskgodis och bara ha det så bra! mitt sus och dus får vänta...ett tag till iallafall.

Kram på livet och tack för jag fortfarande är här. Det är inte uppenbart och det känns så fint i hela mig.


nu är våren här


Hörde idag "Du kommer att behöva komma till botten med roten till diverse problem för att kunna lösa upp knutarna och fullt ut bli den maktfaktor du vill vara." Och det är säkerligen där jag är just nu. Känns som jag är kluven på mitten, det finns inget go i mig som förut och att man kämpar så man blir tokig fast resultaten känns långt borta. Uppgivenheten närmar sig också. Insikten om att aldrig bli helt frisk psyiskt fast ändå lära sig hantera allt så småningom. Frågan är bara hur.



Just nu känner jag för kasta av mig allt och bara börja leva fullt ut! men när jag hanterar slår jag ut immunförsvaret och jag blir sådär liten igen...det är då jag är glad för alla fina minnen jag har omkring mig. Det är då jag försvarar de svagare än mig, de okända liven som varit med om värre saker än mig och saknar de där människorna som vore i mitt liv idag. En del blir facinerade hur nära döden jag varit, hur nära döden jag är (tänker då på min synska sätt att se liv i olika skepnader) och hur döden tagit de finaste ifrån mig och fött styrkan inom mig. Men jag kan inte facineras jag kan bara respektera.


                                        

                                        Citat är skrivet av mig!
     
 
Det är på ett sätt och som när bussen inte kommer. Det är ingen idé och dra djupa suckar och se på klockan. För bussen kommer inte fortfare för det. Den kommer då den kommer helt enkelt. Det finns nog inget givet längre. Inte ens vädret. Det studsar som bara den där ute.

Det studsar i min själ och en okontrollerad massa sätter sig över mig. Samtalade med en fin människa idag och som det var skönt att höra att hon upplever det jag upplever just nu. Jag vet egentligen att jag inte är ensam. Men ibland kan man inte sluta tänka tanken att det är nog bara jag som är så ung som varit med om så mycket. Men så glömmer jag det.

Står där i solen och planterar mina växter och hoppas på se dom frodas. Hoppas på en vacker påsk. Även om det kan innebära tandvärk så innebär det gäster, att vara kattvakt och ge grannbarnen godis. De strålar ikapp och jag blir så glad varje gång. Jag berömmer deras smink, deras kläder och ber de ta så mycket godis de orkar. De tittar blygt tillbaka och törs inte ta många bitar.

Sådana möten kan jag leva länge på.

                                                                                   Godnatt!