Hektiskt

                                Under BatNight hade jag bl.a. fladdermus halsband och ring....
 
En hel vecka ute på landet och så tillbaka till Sthlm. Denna helg gick alldeles för fort! Men å andra sidan fick jag mycket gjort, så det betyder, och vad har varit bäst? Se alla människor! Vänner som mer, idoler som mer och de där man väl känner igen men glömt namnet på. I fredags gick jag på BatNight på KBG och där var både livemusik, gott om människor och ett trevligt bemötande redan i garderoben. Men efter lite mer än två timmar var både A och jag trötta och vi kände att hemlängtan (längtan efter varit ifrån varandra en hel vecka) var större än vara kvar. Klockan var närmare ett på natten, det var svalt i luften då vi lämna KBG och ett toppenfint BatNight! De återkommer på Nalen i Januari och jag ska allt se till att vara där.
 
                                               Ibland blir perspektiven fel men vänskapen rätt...
 
På lördagen blev det ett spontant beslut att åka över till A´s vänner i Hjorthagen och bli bjuden på en vegitarisk middag som var så god! Åh, fina människor, god mat och en massa konstig dricka och en klocka som ställdes tillbaka en timme, allt under en och samma kväll! Himla fint blev det. För sedan nå denna söndag och nu sitter jag och ser på bilder, myser med mina djur jag varit ifrån så  himla länge! och lyssnar på musik. Ska snart bänka mig framför den nya säsongen "Så mycket Bättre" och se hur det kan bli. Finaste Maja från The Sounds är med! Woe. Appråpå idoler så snubbla jag förbi HDLC (Henric de la Cour) i lördags och utrbrister! "Kolla Henric!" och A svarar "En drink?" Haha, inte lätt alla gånger och höra rätt i krogmiljö. 
 
                                                           Va?! Står min idol bakom mig??
 
                                                                  Nu bara till söndagmys!
 


Småsaker blir Storsaker




Ibland känner jag mig som en cirkus artist! Jag har alltid fascinerats över dessa människor som är så viga likt jag inte finner ord hur pass viga de kan vara! De gillar jag. Så jag låtsats ibland, posar på fotografier, att jag allt är en vardagsclown som vänder upp & ned på livet och gärna in & ut och för krydda till det så slår det ibland knut på mig, det slår volter och det balanseras mellan två världar.
En säker och trygg plats till en mindre säker och trygg plats. Där i mellan växer jag. Säger högt till mig själv att jag borde sova men lyssnar på The Used så pass mycket att jag tillslut inte förstår hur jag kan fungera utan att ha den i bakgrunden .Kör huvudet mot hård yta av misstag, snubblar på mina egna skosnören, skrattar högt åt musiken i hörlurarna så alla på t-banan vänder sig om, ja! Jag är allt en vardags clown. Låter heller inte bli att dansa till Melody Club i spöregn och känna mig mer levande än någonsin! Sedan får jag orden av M "Trots allt som hände dig Lea så är du ändå så glad" Ja! Varför vara mer ledsen, bitter och ångerfull? Sen jag fick en diagnos såg jag ingen mening i det längre. Min skuld, mina fel och misstag var inte längre mina. Det var en del av en diagnos. Det var inte undanflykt, bortförklaring utan helt enkelt en förklaring. Fortfarande mina handlingar men också ett par gener som satte sprätt på hur jag tänkte och agera. Lätt och vara efterklok.
 
Så nu skrattar jag mycket mer, vänder de positiva i många stora frågor och där i mellan facineras av människor, dess kultur och hur de agerar runt om i vårt samhälle.Hamna idag på Kulturhuset i Stockholm och studera människor. Himla intressant. Jag kan ännu inte förklara på vilket sätt de inspirera mig. men finner jag orden senare, så TRO MIG jag kommer och berätta minsann!
 
 
Ja, så får jag en  fix idé att fota mera. Mig själv, djuren, tiden, tankarna och de där oväntade mötena. För rista in ett minne i något som ännu inte betyder något specifikt men kanske för mig längre fram tänka på hur jag då...Och så en tanke, då kan den där bilden bli så viktig. Gärna mystiska, märkliga och helt knasiga bilder på mig eftersom effekten blir att jag ser ett mod födas fram som jag från början inte trodde jag hade. Jag visa mig utan lugg i min blogg?! Dröm och Glöm bara för något år sedan. Men här är jag idag. På bild: Världens cirkus artist! Woe. Det ni! Jag vill avsluta med den status uppdatering jag gjorde idag Har druckit alkohol (under festligheter och helger) i sex år nu, innan var jag nykterist och fortfarande kan jag inte dricka ett glas vin (eller annan alkoholhaltig dryck) ensam. Jag bär sådan skuld! Det går inte. Det känns så fruktansvärt ensamt. Folk kallar det för njutning men jag känner att det går inte, jag vill inte, klarar inte av det! Så njuter av äpple jos och känner mig stolt! Mums Jag vill belysa de små sakerna här i livet som kan bli de stora sakerna. Som jag oftast poängterar på scenen. Åh, vad jag är glad för denna hösts Öppna Scener, det får mig att växa på nytt! Det skrev jag också i statusuppdatering Först var det kärleken,sen insikter och nu scenen som gör att jag är vän med mig själv...och det har bara gått ett halvår sen senaste strid,härligt fort det gått! Det är helt otroligt hur livet inte gått förbi mig, det  har bara tagit mig längre tid, att förstå hur det är att verkligen leva det och inte bara behöva överleva det.


 

Förändring

 
Så kom hösten. Så kom den svala luften. Andetagen blev djupare. Färgerna blev klarare. Tiden satte sig i paus för sedan slås ut av minusgraderna. Någonstans där hände det saker även inuti mig. Jag älskar komma hem till doften som bara finns i mitt hem. Men ibland ändras  doften till den där tiden då allt var nytt, orört, då man naiv och trodde på ett liv som idag inte finns kvar. Det är då jag blir så där liten inuti. Jag vill försöka förstå, vill fatta allt jag gav och vad lite jag fick tillbaka. När den doften sätter sig överallt så försöker jag ignorera. Jag leker med tanken att en dag ska jag kunna flytta härifrån. Kunna byta dessa tapeter. Kunna byta bort vissa möbler och saker mot nya. Tillåta mig själv helt att växa i in i doften och helt kunna släppa den.
 
 
Igår slöt jag mig inåt. Jag ville inte se en människa. Ville inte bjuda in någon och bara vara. Jag såg tv-program men tänkte helt andra tankar. Jag försökte skissa men pennan ville visa tydligt att det blev inget. Jag gick ut på internet men de andra de var upptagna med sitt. Doften vandra vidare och jag blev mer och mer ofokuserad. Så valde att gå ut och promenera. I dessa kvarter som är som ett par utslitna skor. Du vet om att de skaver, du vet om att de läcker in, du ser vart enda hål men ändå kan du inte kasta iväg de. Så är mina kvarter. Men där och då hände det. Höstens färger, lyssna på Crashdiet i lurarna och inse tidigare höstar hur de har kännts. Det har varit något jämnfört med denna lilla känsla.
 
Så kom hem och valde visst gå på den där poesikvällen i Skogås. Det kunde bara sluta väl. Ett slitet inre, en bunt djupa texter och försöka visa en sida av sig själv om jag inte så kände för det, det är så jag växer. Motvilligt leverera och VIPS så föds nya dikter, tankar, möten och oförglömliga minnen.Lea, om det skulle finnas ett "Idol" för poeter, skulle du vinna överlägset fick jag höra från en främling. En annan främling hade sett mig på bild och var glad att äntligen få se och höra mig live i verkligheten. Allt vändes på en bråkdel av en sekund.
 
 
Främling nr 2 heter Peter och han undra hur jag jobbat mig fram med min scenteknik och mikrofon säkerhet. Jag blev oehört ställd och visste inte hur jag gör. Jag har aldrig riktigt tänkt på det. Lärt mig med åren och jämnfört med hur det var då jag börja för åtta år sedan fram till idag så har jag såklart lite krav. Eller inte krav direkt, men tankar kring hur bra ljud borde låta, hur nära/inte nära man borde stå och så som jag hör låter det inte utåt. Så så helt kräsen kan man inte vara. Men jag är glad för Peter var där, att han fick mig att tänka och att vi bytte böcker med varandra och fick se varandras läsningar. Så nu tänker jag fortsätta skriva febrilt och sedan ta med mig orden till scenen. Två böcker kvar av min första diktsamling VändPunkt! Sedan får jag försöka ge mig in i bokvärlden och diktsamling 2, Jag är så innerligt tacksam att fortsätta med detta efter de åtta år jag tagit mig hit,till jag är idag. På vägen har jag varit förpoet, öppen-scen-poet,poetryslam-poet samt förläsare om poesi :) Nu kör jag resten också! 
 
 
& Grattis Mo Yan till Nobelpriset i Littratur! Nu ska jag läsa på och se om ditt författarskap tilltalar mig. :) Folk runtom är facinerade och superglada, så det bådar gott,även om det är lite så varje år. Tranströmer var förra årets Nobelpristagare i Littratur och då behövde jag inte läsa på. Oj! Vad jag blev glad. Poet som jag är :)
 
Och sist men inte minst! Eller? Emil, mitt yngsta marsvin, är ju minst. Haha! Men han växer och redan nått fyra månader i "ålder". Denna hösten ska jag också välja lägga tid på att tämja honom ännu mer. Jag kan stå i flera minuter och se han tugga sitt sallads blad febrilt och tävla mot Alvin. Han är så otroligt söt och busig! Med tanke på Elvis bortgång så fick Emil ett hem hos mig. Inte ska Alvin få sitta ensam, det är inget marsvinliv det, så nu har ja två busfrön som gör allt annat än sitter still. De inspirerar mig  till allt möjligt och hur livet kan vara vackert i all sin enkelhet. Så här kommer några bilder på denna lilla vita tuss och hans hela namn Emil Bus Långnos :) samt Alvin Sotnos! Mycket nöje.
 

 
 
 
 




 
 

Liknande inlägg