inte likt någon annan natt

I tre veckor och redan sedan 2007 har jag väntat på att Henric De La Cour skulle äntra scenen. För ett par veckor sedan fick han frågan Henric, hur känns det att vara tillbaka? Som en dröm, svarade han.
Igår klev jag in i hans dröm. Den började på en tunnelbanefärd med spränghög musik i hörlurarna. Henrics röst bedövade allt och jag var redo att kliva in i industriområdet. Jag kände närvaron av alla de slaktade djuren som satt livet till men så kände jag också en styrka. Jag såg upp mot de jättelika tegelhusen, lampornas sken som var intesivt mot den mörka natthimlen, klockan var trettio minuter till midnatt och jag svängde in på en smal gata. Det dunkade musik från ett av de tegelhusen, de var rött sken i varje fönster och på lastkajen (med staket, så det såg lite ut som en balkong) hängde glada människor, de skrattade, rökte och kramades.
Jag valde gå in i kortsidan av huset. Det var två personer före mig men eftersom jag inte stod med på någon lista fick jag gå in i en annan dörr. Där var ingen kö och jag var först in. Väggarna var i svart, mörkblått och grön neon. Skelett som kramades och en vakt som tog emot mig och mitt leg. Du är här för se Henric va? Jag log och svarade Ja.
Jag och Christian
Jag gick genom två platsdörrar. Framför mig ser jag en jättelik sal. Längs baren hänger värmelampor som man brukar ha till griskultingar och små kycklingar. Jag både ryser och tycker att de svarta väggarna matchar draperier som hänger på andra väggar och de röda lamporna. Platsen hade två rum till och bara ett plan. Det var inte mycket folk. Jag hälsade på en bekant och när jag satt mig ner så ser jag Nicko och Christian gå förbi. Jag halvreser mig, de reagerar och vinkar och ler brett, jag ler också. Min bekantas vän börjar tala till mig. Min dröm fortsätter. Jag berättar allt jag kan om Henric. hur stor hans musikaliska resa varit och precis är sedan kan jag inte längre hålla mig att sitta stil. Själva Henric kliver in genom dörren och jag frågar min bekantas vän ifall vi kan följa efter honom. Henric gick väldigt fort. Jag tappar bort honom i mörkret men min bekatas vän ser direkt vart han gått och pekar åt mig. Jag frågar Henric om att få ta en bild. Han ler och säger att det går bra. Strax efter det så kommer Christian förbi mig och jag frågar honom också om en bild Den blev höjden av deppigt sa min bekantas vän. Jag skratta och log mot Christian, det är precis så det ska vara. När jag valde att gå så stormar Fredrik in och berättar hur han nyss kommit, undrar vad han missat och jag svara att Henric är på plats och han vänder sitt huvud åt alla håll. Jag frågar om även jag och Fredrik kan ta en bild. Den bilden blev mycket lyckad! men jag minns inte vad Fredrik tyckte bara hans bredaste leende.
Jag och Fredrik
Vi går vidare mot baren. Jag blir bjuden på en cider. Snett bakom mig sitter Henric. En tjej står och pratar med honom. Jag går mot henne och ställer mig bakom. Jag vill få mitt cdkonvolut signerat och mitt i hennes och Henrics konversation släpper hon fram mig. Jag svarar att bli klara ni så ordnar jag mitt sen. Hon ler och snällknuffar lite till. Jag ler och frågar Henric om han kan signa. Han ler, får pennan av mig och så frågar jag honom ifall han kan skriva med mitt namn med, det blev: Henric <3 (hjärta) Lea Det blev med andra mycket fint.
Kvällen fortsatte. Jag följer med tjejen. Hon är precis en sådan tjej jag brukar hamna med förr eller senare. Jag skulle vilja dömma i henne i facket pandaface eller popare. Men jag vet inte om så själv skulle uppskatta det. Hon och jag talar med varandra. Om Henric och hur bra kvällen kommer att bli. Helt plötsligt sätter sig en kille brevid mig. Han sa sitt namn men det har jag tyvärr glömt. Han fråga om våran stil. Jag sa till honom att jag känner inte ens flickan brevid mig, vi har precis setts. Han blev förvånad. Vi snacka tillbaka om stil, vilken jag har och jag sa igen att jag olika för varje dag. Att jag klär mig efter humör, veckodag eller hur personen på scen ser ut, just av den anledningen att jag är fan/beundrare för personen. Han skratta till, han var facinerad och fråga efter jag frågat om hans ålder. Han var tjugo och han undra om jag var 27. Jag hajja till. 27?! Nästan så jag ville krama honom men lät bli. Där sitter jag helt vitsminkad, med hur mycket svart smink som helst runt ögonen, stor vid tyllkjol och en blus med stor vit rosett på mitten och trots det ser han på mig att jag är äldre än de flesta i lokalen. Jaha, bara 25 år, förlåt att jag tog fel. Jag undra hur det kom sig (att jag för en gång skull får höra att jag nästan är i den ålder jag är!) att han tror jag är 27 år. Du har ett moget intryck. Ditt kroppspråk och orden du väljer är så mycket mer moget än de flesta andra här ikväll. Jag blev så glad! Sedan önskade han mig en glad kväll och hade så gärna velat torkat bort mina sminkade tårar. Jag sa till honom att inombords är jag lycklig och att tårarna är bara smink. Han log och kort därefter väljer han lämna bordet och jag tackar för konversationen.
Henric De La Cour
Jag går mot scenen och förbandet har visst redan börjat. Ojdå, fyllt med människor, men det hoppas jag inte gör något för att snart kunna ställa sig längst fram. Jag ser förbandet och dricker upp det sista av min cider. Bandet är riktigt bra. Likt en dröm det med. Två tjejer som uttrycker själkänsla och en kortare kille på synth och röst uppbackning. De hade armékläder på sig och hade nävarna i luften, skrek i mikrofånen blandat med lugn sång och musik. När de klev av scenen och plockat undan sina saker skingrade sig människor från scenen. De var fortfarande rätt trångt men också ingen svårighet att komma längst fram. Woe! Halv ett skulle han Henric börja spela. Så var det sagt.  Nästan tjugo i ett började han. Ljuset slogs på, de två musikerna ställer sig vid varistt instrument och Henric äntarar scen. Över två meter lång, vitsminkad (likt mig) i ansiktet och svart runt ögonen med tre prickar på varje kindben, vit t-shirt och svarta byxor. Han gungar fram och tillbaka, kryper ihop, närmar sig publiken, väljer att gå tillbaka. Rökmaskinen är på, ljuset dansar i takt med musiken och Henrics stämma får mina sminkade tårar att bli äkta. Allt var likt en dröm. Allt blev sådär underbart bra som 2007 fast bättre. Jag hade blivit äldre. Henric hade lämnat tidigare band som Yvonne och Strip Music och bara blivit sig själv
musikaliskt.

Henric De La Cour - älskar denna bild!
Spelningen var under knappt fyrtio fem minuter. Det gick fort men så är det då det är likt en dröm.
Henric De La Cour - den klassiska posen!