★¨`*

 
Emil ger mig fler chanser och denna tillit som växer mellan oss, mellan djur och människa,
är så otrolig fantastisk som visar på att kärlek har inget språk.
Det har en gnista av kommunikation i känslor.
Jag ångrar inte en sekund att Emil fick inträde till mitt hjärta,
hans blick säger då allt, lekfull tillit i kärlekens tecken! Åh
 


efterhands Lycka

Jag tänker på hon. Hon som åkte ända från Asien till Huddinge i spöregn och följt  Europe sedan de starta i slutet av åttiotalet. Jag berätta för henne hur jag följt andra band men också Europe sedan 04 då de gjorde sin comeback. Hon skratta åt att jag var så ung och att mitt åttiotal vara i fyra år innan det hann bli nittotal och jag växte upp. Jag såg lystern i hennes ögon, längtan över att åka långt och få uppleva det hon i månader planerat i förväg. Till skillnad från mig. Jag köper biljett högst en månad innan, stannar kvar i samma land, talar samma språk som bandet och har oftast en relation till dom. Så flyter minnerna väg ... helt plötsligt har jag lämnat Huddinge Festival 2012 och minns hur ja satt i bilen med en god vän för ett par veckor sedan. "Lea, det är prestige det du gör. Att vara stalker är heder jämnfört med groupie som får sitt på tio sekunder istället för de tio år som du kämpat komma i kontakt med dina idoler," Äntligen någon som förstår. Eller han förstår inte hur ja kan lägga tid, pengar på just de artister jag gör, men han insåg respekten jag ofta ger musiker och tiden på att få en relation till dom.
 
Bild jag tog på Europe Huddinge Festival 2012
 
 
Och nu sitter jag här. För en vecka sedan kunde jag inte gå, hade hög feber och var så less på att vänta ut att jag sökte hjälp. Sicken tur. Nu en vecka senare har jag mediciner, fått diagnos och vet att frisk blir jag inte imorgon men känslan av att förstå vad jag går genom, vad som sker i min kropp är helt fantastiskt. Jag har  då aldrig kommit hem från sjukvård för veta helt vad som legat till grund. Men när jag låg där på sjukhusbristen så kände jag ett enormt lugn. För första gången. Det fanns inte  fler tårar att gråta just då. Smärtan hade nått sig så stark att den nästan inte berörde mig. Det fanns liksom inget att oroa sig för utan bara vänta på den där läkaren. Det tog mig två timmar. Men vad de stärkte mig. Jag har satt naglarna i  huden för känna smärta på annat håll och vad de har hjälpt! Ser ut som jag umgåtts med en arg katt dock men inte gör det mig något.
 

Så har A kommit hem. Eller det gjorde han redan förra veckan och stod ut med mina upp & ned gångar av smärta, han var ett fantastiskt stöd, när jag inte orka kämpa så gjorde han det åt mig. När jag inte orka varken tänka, äta eller stå åt så  gjorde han det åt mig, Fina varelse! Så var jag äntligen över hos honom igår. Likt Juli fast nu Augusti och med ett mer inrett hem och det var sig likt. Det var också pirrigt, nytt och vi hann se två filmer, mysa, berätta att vi saknat varandra och se framemot tatueringsmässan nu på söndag. Vi tog oss en promenad i hans område som är nytt för oss båda. Jag älskar den slingriga skogsvägen, de gamla fabriksområdet med starka stenar som fasad och huset som inte har någon hiss och som tvingar mig till motion.Som vanligt vakna jag i hans säng imorse, av att han åkt till jobbet och med känslan att jag inte gett allt. Jag behöver det inte heller. Men ibland blir jag besviken på mig att jag håller tillbaka LYCKA och känslan LYCKLIG för jag är så rädd för det inte ska vara länge...eller tillräckligt länge för jag mer ska minnas det motsatta. Ikväll så kom jag hem från kvällspromenaden och titta på mobilen,
 
 
Emil och jag! Det tar tid att tämja denna lilla buse men skam den som ger sig!

Hann tänka "Precis...det är helg. Klart jag inte får ett sms svar snabbt från honom." Lägger ifrån mig luren och går och klappar ett av mina marsvin och då piper det till. Vips! Där kom svaret då jag behövde det som mest. Inte är det första gången det händer och det gör mig i efterhands LYCKLIG. Så visst finns det dörrar som aldrig öppnats och platser att stanna kvar på för skapa ögonblick och härliga minnen. Jag måste bara helt enkelt tillåta mig själv det.


Allt hände så plötsligt. Du blev sjuk och placerad i kö på att få vård. Jag gav dig kärlek, mat och medeciner och hoppades in i det sista att du skulle klara dig. Men tre dagar innan du valde stiga till marsvinshimlen kände jag på mig att du slutat kämpa och ville bara sova för gott. Jag fortsatte med medeciner, försökte mata och håll dig i famnen. Men du vände på ditt huvud, svara inte på medecinerna likt förut och din kropp blev tunn, andetagen tunga och ögonen allt mer trötta. På fredagskvällen tog du ditt sista andetag med Alvin omkring dig och mig i samma rum. Jag blev mycket ledsen, du fattas mig, men jag blev också lättad. Det såg ut som du log och somna fridfullt. Jag kommer alltid sakna dig och alltid älska dig.


Elvis - evigt älskad och saknad 2008.03.13-12.08.18
Nu har du fått vackra vingar att flyga med

På internet flödade stöttande ord bl.a:

"Nu är han bortom smärta... får tänka på det som tröst. Inte alla som får ha en matte som du ♥ kl. 12:59 "

"Tröste kramar från oss i dalarna och nu är Elvis =ängel marsvin med små fluffiga pälsiga vingar  ♥ kl 15:00"

och det värmde gott hos mig.

Alvin visa små tecken av saknad och hann aldrig bli deprimerad. Han leta ett flertal gånger efter Elvis, ropa på honom och insåg tillslut att han inte fanns. Då kröp han upp hos mig, vi myste tillsammans hela kvällen och lyssna på artisten Elvis. Jag sa att jag lova honom en ny kamrat. Redan följande morgon hade jag fått tag på en uppfödare som hade en kull leveransklara. Så himla tacksam!
Så kom Emil hem
Alvin fick åka till uppfödaren och hälsa på kullen. Jag var mest intresserad av den vita men lät Alvin bestämma helt. Han nosa först på den vita och sedan de två fläckiga. De jaga runt varandra och jag såg hur Alvin prioritera den vita som mest. De andra två bröderna sprang under köksbordet. Emil såg sig omkring, han hamna mitt i mellan sina bröder och Alvin, vilket håll skulle han gå åt?! Han valde Alvin och de börja genast leka.
Så Emil fick det bli!
och vips blev Alvin den stora grisen som ska lära den lilla grisen livet. Emil är inte mer än nio veckor....
Väl hemma gick det bra. Emil nosa överallt i buren, gömde sig, åt som han skulle och kivades med Alvin. Men är nu helt omöjlig och ta upp. Han går mig på nerverna! Han är så sjukt hal, smidig, liten och smart! Jag måste verkligen visa vem som bestämmer för han ens ska bli tam :P och fråga folk om råd, han är en hejjare på smita, Oj oJ...
Det lilla busfröet!

Så framöver är jag fullt upptagen med den svarta och vita grisen :) och kul är det! Om en så en frustration, men övning ger färdighet, det ska jag minsann se att vi blir två om! hihi



Liknande inlägg