Crashdiet live at Fryshuset

 
 Det var galet ikväll! Jag hade förväntat mig galet. Men inte så galet som det blev. Crashdiet live på Fryshuset i Stockholm. Sångaren Simon inledde att de var så sjukt kul att vara tillbaka. Även om de då var Crashdiet fast med en annan sångare var han glad. Fint att ses. Oj vad jag minns den spelningen 2007. Men strunt samma! Nu till det som var ikväll. Nu till de komplexa känslorna att aldrig vilja somna ifrån.

Det är inte så jag fattat allt som hände just där och då. Det var många härliga människor jag mötte. Förbandet Sisters hade jag rent personligt inte mycket till övers. Men förbandet Toxic Rose var fantastiska att se live! Jag hade glömt bort hur bra de presterar. Deras slezze metal överöste energi på hela scenen och de silvriga nitarna på deras svarta kläder kommer jag sent glömma. Helt fantastiska.
 
 
Min kamera la av rätt duktigt så jag tog bara några enstaka bilder. Jag vill för allt i världen inte glömma bort! Kul var det att veta att Martin från Crashdiet är storebror till en Toxic Rose. Lite kuriosa mitt i allt ös. Sedan vart de paus och så tillbaka in i konsertlokalen. De var folk men inte särskilt många som jag hade trott. Introt till Crashdiet kändes som en evighet men så fort Eric kom upp på scen släppte allt. Folk skrek, nervositet blev adrenalin och Simon peppa oss till allsång. Det var en fest utan dess like! Kul var det att Peter hela tiden såg så glad och stolt ut. Jag kände precis de samma. Snyggt vart det med munspels introt och att Martin både spela elgitarr men även akustisk mellan låtarna. Låtarna satt där de skulle, danserna lika så och växlingen mellan gitarrist (Martin) och basist (Peter) på scen var verkligen att tänka på fansen! Nu fick man chans att se de båda fast man stod i mitten av publikhavet. Sånt gör mig väldigt glad! Nu kommer ett par halvdåliga bilder på crashdiet samtidigt som jag glädjs åt deras framgångar. Hur fans funnit vänner för livet och hur de bildat en samhörighet jag sällan skådat! Crashdiet kommer alltid finnas speciellt hos mig. Verkligen
 
 
och givetvis Maja från Polen som jag mött en gång tidigare tack vare Crashdiet! Oj vad kul vi hade igår, skratta, skrek, dansa och tjoa till alla dess låtar och de känslor vi ibland inte orka känna av just då men fanns där ändå. Den energin som finns hos henne gör mig glad. Så pass glad att jag fick mig ett pussmärke på kinden från henne! *Naaaw
 
 
 

Musiknyheter & Flyttlass

 
Nu i livet vill jag för allt i världen inte missa systrarna HAIM, födda 86, 89 och 91 och deras otroliga danser, attityder, kläder, framföra musiken, stämsången, ja de mesta faktiskt! =) HAIM är värt att lyssna på, de lyfter upp en ny genre inom musik och det är fint i sig. En del vill säga "nu-folk–meets–nineties–R&B" och jag har inte riktigt bestämt mig än. De är medryckande, de är bra och det är unikt. Får en liten känsla av Sahara Hotnights men mindre rockigt.
 
 
Detta kommer forma en vår utan dess like. Precis som bandet KITE kommer släppa nytt och spela på Debaser Medis i slutet av Maj i Stockholm. Samt så har Irya Gmeyner och hennes band Irya´s Playground släppt ny singel och kommer även dra ut på turné över hela landet. De mina läsare, de har man inte sett på över fem år, så mycket värt att fånga upp! Irya har otrolig röst, en kreativ och härlig sångerska som med enkla medel fixat sig fram på ett sätt inte många musiker gör  idag. Via scenkonster och Cirkus Cikör har hon sett skyarna och samtidigt nått dom. Genom att stå brevid och skapa musiken till föreställningar. För att även vara sin egen med hennes band och för idag komma ut på turné. 16 Maj södra teatern i Stockholm och fler platser därtill.
 

Irya har länge funnits med i mitt liv! Så här  var det då och till att nu fångas upp mellan textrader och liv igen.
 
Mitt bland all musik så har jag ett flyttlass att förbreda mig åt. Det är med skräckblandad förtjusning jag lämnar södra delen av Sthlm och flyttar ut till den västra. Efter fyra år på samma adress har jag fått nog. Behöver pröva mina vingar för se vart jag landar. Jag både vill iväg och inte. Men värst är de som jag gör nu. Rensar ut, städar upp, packar ned och säljer av. Det är så mycket man samlar på sig, de är så många minnen man trott är fäst i väggarna men som egentligen sitter i dofterna, i porslinet och möblerna. Otroligt.
 
 
Denna vecka blir också se Crashdiet live på onsdag och på fredag ser jag äntligen Melody Club live! Vilken längtan. Två stora band i samma vecka och Melody Club jag inte mött sedan i höstas. Åh, jag fann min första Melody Club biljett i flyttstädningen, 11 April 2003, de var tider de! Som jag sett dom sedan dess och gjort mycket för att få se de live och möta de personligen. Så värt alla timmar jag lagt ned på de, så värt alla kronor till resor, biljetter och dylikt. Vilken vecka! Kanske Maja från Polen också hälsar på. Eller så ses vi väl ute på plats på Crashdiet spelningen. Finare människa har jag då inte mött! Hennes mejl är fantastiska "Well,I can agree that people choose their view on the world,but it's still the same same world we are staring at.Only the versions of living it are so numerous and different!"

De och mer därtill ska och kommer att ske. Tills dess, lev väl och väl mött i er webbläsare längre fram!


 
 

Welcome back Crashdiet!

 
 
 

Och så har livet lekt för mig och bloggen glömts bort. Känt som jag har bloggat. Men jag har visst bara upplevt, återberättat för vännerna och skrivit statusuppdateringar på facebook. Det som känns extra fint är att Crashdiet är tillbaka. Har följt de på facebook, Instagram och sett hur deras Amerika turné varit synd att missa. Men kul att bevaka. Såg de live för ett halvår sedan sist och Jag var på deras releasefest för en vecka sedan. Vilket ös! Vad de kunde leverera. Kul var det också möta gamla som nya vänner. Skriva historia i sitt hjärta och så här uppdatera jag natten då jag kom hem från festen:
 
 

Hemme (03:04) med en på soffan, med mig inte i säng, med grannen som förmåg sig att ta oss hem ♥ och jag som inte kan sluta glädjas åt Crashdiet, deras bräckliga resa till att verkligen vara här! Här idag ♥ och dess otroliga fans ja fått uppleva, höll nästan på gråta, då ja fick vara ett med dem! åh ♥ Ne, kan inte tro att de finns något bättre. Försök fan övertyga mig men sorry, no fens, but this is life! Så som musik får människor att umgås är stort, sjukt jävla stort, å jag älskar känslan å dofterna av de! Woe

41 minuter senare fortfarande vaken, en sovandes på soffan och menar då de, fast fansen åkt från Polen och längre än så, fast våra språk inte är samma, är musiken så förmedlande, wow! säger jag bara, se hur de ser bandet live för första gången och inser vilken fin jävla tur jag har att vara här idag å få se de, jag älskar alltihop! kan inte förstå hur man växer ifrån de, kommer ifrån de för annat bildas eller hur man en dag prioriterar de mindre, de har gått elva år för mig, de fortfarande lika självklart, här för att stanna! så de så, andra villkor, men lika självklara villkor! Puss och GodNatt från mig, såhär 03:52 ^^

-Snacka om Eufori!

Kul också att de kommer så tätt inpå med spelningar, tillfällen att träffas när man andra gånger fått vänta år mellan varven. Simon, sångaren, han är så himla bra för dom! Helt underbart att se. Även om han så tycks få in bandet i den något destruktiva karusellen så har jag slutat oroa mig, det är ju de, sorgligt nog, som är Crashdiet och livsstilen Slezzerock. Jag själv är ett med musiken i själen men inte lika självklar med livstilen och dess klädstil som kommer till. Men givetvis blir det kedjor, bandt-shirts, armband i massor och benvärmare. Jag tycker det är snyggt, jag trivs i det och kul att få känslan att vara ett med bandet.

Igår såg jag de igen! På deras skivsignering. Skivaffären var liten, spelplatsen ännu mindre, bandet var en timme sena och de skicka ut oss svettiga efter en halvtimmes kort spelning. För låta oss fans bilda ny kö och komma tillbaka till skivsignering. Tre timmar väntan, men vad gör jag inte för dessa grabbar? Uppenbarligen mycket. Och om arton dagar ska de spela på Fryshuset och givetvis ska jag vara där med. Peter vart glad att signera mina skor, likt de andra också fick göra, han utbrast "Åh! jag har precis likadana" Klart jag känner mig ett med Peter och har alltid gjort de senaste åtta åren. Haha! Det är han som fått mig också gilla rosa, framför allt då man ser de lira live eller får träffa de. Så insprationen jag fick, innan jag gick hemifrån, var just Peter London med i bandet Crashdiet.


Liknande inlägg