Oldtimes vs New times!


Nu blir det maraton på gamla bilder på mig! Men texten är aktuell. Häng med vettjá.


Uj vilken dag. Räddningen blev The View. http://www.youtube.com/watch?v=hm8xjP4xsvc Ett band som jag lätt höjer över skyarna. Jag har bloggat om dem förr så jag ska inte skriva allt för mycket om dem. Men när jag läser recensioner då personer stört sig på deras tveklösa genre blir jag så irreterad. Vad spelar det för roll? jag tycker det bara är så härligt med först gnisslande elgittarer, hårda trumslag som lätt går över till en stråkkvartett eller en symfoni av lätta fioler. Samtidigt som de väljer så skilt olika sångstilar. Helt underbart. Mitt humör passade in helt på det. Att det sedan mellansnackar ibland, expremnterar med ljud "oväntat" gör ju skivan bara ännu bättre. Den känns mer äkta på något vis. Jag har alltid älskat musik och det tänker jag fortsätta med. Kanske köa mindre till signeringar och konserter, men annars så. Jag minns när jag mötte bandet Kamera (den gamla uppsättningen av medlemarna) och hur pirrigt allt var. Hur spännande allt kändes och se livemusiken. Idag görs inte lika många spelningar utan mer bara skrivandet...det kan jag sakna dock.  Jag var sexton år och helt blixtförälskad i basisten. Kan det bli mer klassiskt? Killen hette Olof, hade skarpa käkbem, söt snedlugg och var lång och smal. En beskrivning som nästan stämmer in på Martin idag, haha, roligt med hur livet kan te sig. Ser nu på bilden att Olof hade också snelugg, ser man på, det har ju min Martin med! Haha.


Jag och Olof (som är fd. basist i bandet Kamera)

Min sömnbrist har lett till att jag nästan inte orkat med den här dagen. Men det gick. Tillslut. Imorse så vaknade jag dödstrött och efter märkliga drömmar. Om att släppa livet men inte helt våga. Eller egentligen handlar det bara om bryta mönster och behålla vanor. Min första lektion imorse var Ekonomi. Ett ämne som jag inte behärskar nämnvärt bra. Men jag tänkte ge det en chans i alla fall. Men det sprack så fort föreläsaren sa att vi skulle stänga av våra datorer. Min handstil är värdelös och inte går det att skriva snabbt. När jag är så trött som idag blir jag lätt cyniskt och är inte saker och ting enkla svävar jag helt iväg. Så det spelade ingen roll att jag fick använda mig mitt nya block med söta katter på. Första rasten andades jag ut. Andra rasten fick jag reda på att eftermiddagslektionen är inställd. Bra, tänkte jag. Då kan jag ge Ekonomin en chans. Men det var redan försent. Energin (som knappt fanns med från början) var helt slutsåld i min kropp. Istället satt jag som ett kolli och tänkte på en del andra saker.



En gång ung, långhårig med väldigt mycket färg.


Hur ska jag få plats med allt?
Efter skoloan var jag uppe i min kommande lägenhet och uj som jag längtar. Samtidigt som jag inte vet hur det ska gå. Tiden har inte räckt till med och packa och sortera. Lägenheten är mindre än jag tänkt och jag kan inte alls se hur jag vill ha där längre. Tiden som jag skulle använt till och packa har jag har mest använt till att snickra ihop min sänggavel, måla en lykta, sy ett fodral till min fotpall och varit på stan med min älskling. Vi vandrande runt och jag passade på att köpa både tråd, resårband och så nya knappar till min kavaj. Som är för tillfället helt spårlöst försvunnen. Så ikväll får jag vara kreativ och klippa ut mina kakeldekaler. Det kommer bli så fint! Jag längtar efter att inreda mitt kommande kök. När jag satt igår och sydde min fodral sa min mamma Ska det verkligen vara nödvändigt att göra det nu? Hon syftade på att jag borde packa ihop mina saker istället. Och visst, det kan hon ha rätt i, men varför vänta med att göra saker? Lika bra och göra dem på plats så det ens blir gjort. Två dagar har jag bärhjälp och två dagar ska jag slita helt själv. Då är de skönt att vila ögonen på en hemmagjord sänggavel, ett sytt fodral eller lykta som sålänge varit ful och nu fått ett nytt liv. Då blir det nödvändigt!


Midsommar 04 - Helt äkta hår dock inte färgen


Efter min långa skoldag (som egentligen var rätt kort) och en hemväg utan dess like så följde jag med mina föräldrar till Ikea. Skulle mest dit för att få inspration, mäta och kolla priser. Det fanns mycket och skulle jag köpa allt hade jag nog varit luspank nu. Men så skulle jag på sin höjd köpa något. Det var inte riktigt bestämt vad. Hem kom jag med fyra blå assketer, sex vinglas, en lampfot och en mindre glasskål. Jag är helt otrolig på att köpa grejor. Men det mesta var på rea och så är det så billigt i sig, att det gör inte så mycket. Men inspererades det gjorde jag! Som det finns grejor man kan göra. Jag blev helt vimmelkantig och kunde inte helt bestämma mig vad som var fint eller ej. Hur jag vill ha det i framtiden osv.



Såg här såg jag ut då jag gick i 9:an


På min hemväg somnade jag. Det har hänt förr. Men den här gången började jag drömma. Jag var helt utslagen och bra nog vaknade jag där jag skulle av. Vet inte hur det kommer sig, men av kommer jag alltid. Vilket är bra. Ikväll då? Jo då ska jag slappa framför tven och så ska jag mumsa hembakta bullar och nyköpta kakor. Jag funderar också på att klippa till mina kakeldekaler. Jag kan inte få nog med pysslet. Kanske hinner jag förbi stan imorn? Mer färg behövs! Efter gjort min fin fina välkomskylt och sett en hemsk furuhylla, så är jag bara behov av färg. Jag kommer bli så glad den dagen jag har råd med mera färg. Då ska jag måla min bokhylla och min kontorshörna. Ååh, det kommer bli så fint. Men det är drömmar jag sparar på. Helt otroligt att jag kan tänka så. Tröttheten sitter i. Men så är min skoldator inlämnad, att jag kan inte låta bli och finna gamla bilder på den här gamla datorn jag sitter vid nu. Det är kul! Så därför bjuder jag på några extra ikväll. Från en tid med massa hår och massa rött.


Till bild på mig och mitt långa hår.


Även läsa gamla anteckningar och inse att jag också varit ung ... och naiv. Hehe, inte jag tänker man, men nu börjar jag minsann inse. Som bilden på mig som rödhårig. Jag tyckte jag var så cool och svart smink var ju bara så bäst. All självkänsla satt i kläderna, sminket och accesoarerna. Resten av mig sov. Det är så jag ser den tiden. Jag var förstörd. Det är ett annat ord för det. Men eftersom jag vantrivdes i depressionen och allt annat säger jag mer att jag sov. Jag väntade på livet. jag väntade och längtade efter bekräftelse och kärlek. Jag sög åt mig likt en tvättsvamp suger till sig vatten. Men jag var sällan rädd utan bara modig. Det är den biten jag idag inte helt har.



Jag och Håkan Hellström på Nalen 2003, efter jag dansat vals med honom!


Men det är den biten jag vill plocka upp. Kanske mitt röda hår också? Fast i så fall kort. Eftersom jag är inte en person som klarar av långt hår. Det ska skötas och ser man mitt hår nu kan man upptäcka en och annan tova jag inte orkar brytt mig om. Hoppas jag inte odlar dreads nu! Haha. Och så har det hänt i gen, ikväll såg jag en version av Gabriellas sång och nu har jag tyckt om den så mycket att jag kan texten helt utantill! *stolt* Aaa, nu ska jag bara softa resten av kvällen. Fundera över framtiden och bara försöka må bra. Jag har hunnit med så mycket men ändå kan jag inte förstå varför jag känner att jag inte gjort det. Humsi. Nåväl, hembaka bullar och nyköpta kakor, det kan inte bli bättre. Vi höres förr eller senare. Någonstans mellan flyttkartonger och sömn kanske jag får tid att blogga. Eller så dröjer det. Hej så länge bloggen och Heja livet.



Jag vid stadshuset en vinter tvåtusenfyra...

att resa var inte så svårt

Jag  sätter mig på tåget. Med mod i halsen och vemod i bröstet. Den färdar mig femtio minuter från sthlm och jag önskar jag hade ngt med mig. Men istället så hoppas jag på att glädja henne ändå. Innan jag åkte blev det kallare, ensamnare och jag vet att den här tiden inte kommer vara sig lik...om bara mindre än en vecka. Vi växer isär samtidigt som vi växer ihop. Vi delar meningar samtidigt som vi sliter sönder varandras ord. Vi somnar om. En ny dag. Ett nytt hem.
Skrivet för 3 dagar sen och 20 minuter


Bild på mig FOTOGRAF: Miriam Forsén

Livet i sin helhet har nog varit densamma. Att klara av sådant jag inte är van vid. Idag fick jag höra att trygghet är vanor och jag fick upp ögonen för ett helt nytt perpektiv. Jag har länge tänkt vanor som något trist och ovackert och aldrig sett trygghet i den. Men nu förstår jag. Så länge jag börjar bygga upp ett förtroende åt trygghet i en bra situation så ska jag lära mig att det är inget fel att ha det som vana. Att må bra är att acceptera och hantera alla känslor du kan känna också ord jag idag fick höra. Jag kände att det kan inte vara så svårt...förut hade jag inte kunnat ta det. Men nu så kändes det bara fint i hela mig.

Utanför rummet sken solen och jag kände för ta mig någonstans. Jag har redan gjort det på insidan så jag ville mest iväg för att skrika ut min lycka. Jag mötte upp Martin på söder. Jag kramade honom, kysste honom och förundrades över att han får min mage att fortfarande pirra. Det är så vackert.


Bilden på mig är från i somras och jag är kär och glad!

När jag kom hem såg jag till att göra min sänggavel. Ett jobb som var värre än väntat.. Jag visste att jag inte var så duktig på att såga. Men så upptäckte jag att med vänster hand gick det så mycket bättre. Sedan var det bara att häfta tyget på baksidan...nu längtar jag till flytten på lördag. Men tusan vad jag kände mig duktig efteråt! Mitt drömtyg är snart uppsatt! Wiee. Lite skev men det spelar ingen roll...ååh, snart kommer pengarna in på kontot också, då kan jag förverkliga några inredningsdrömmar. Men mest stolt är jag över min posetiva energi och att jag arbetat så mycket med mig själv.

Nu hoppas jag på att finna en praktikplats  till hösten och sen ska jag sparka igång livet på riktigt!

tid för omtanke



När jag läser min blogg ser jag hur mycket jag har jobbat med mig själv. Jag ser mina framsteg och jag känner  dem. Jag trodde inte jag kunde komma till en sådan insikt...men nu  förstår jag att jag har jobbat omedvetet på att få det att funka. Jag är heller inte rädd längre att släppa min psykolog och börja kontrollera mig själv. Det går faktiskt bra nu. Jag har en bit kvar...att bli posetiv. Igår kokade humöret och ilskan inom mig, min parter kunde inte hitta ett måttband, Han kunde alltså inte mäta ut hur mycket tyg jag kan tänkas behöva till mitt lilla projekt. Men så kom jag på, är det så farligt egentligen ? Nej. Så jag smsade tillbaka och sa att han gjorde sitt bästa och jag får köpa tyg på måfå. Såhär i efterhand ser jag att det fungerar ju jättebra! och säkert gör många andra grejor det. Jag blev också arg igår för jag såg hur mycket tid skolan skulle ta och hur mycket som behövs göras denna höst, så varför har jag inte sökt praktikplats tidigare  för? Strunt samma. Jag har nio veckor på mig att söka så lika bra att sparka igång nu. Och så här måste jag försöka tänka framöver, allting löser sig förr eller senare. Hanna och jag var också inne på det...hon sa till mig att hon var gravid, bodde inneboende och ville bara ha ett tryggt hem i fortsättningen. Och vips! tillslut så satt hon där, ett hem för henne och hennes familj och det gick ganska snabbt.



Så skam den som ger sig! Posetivt tänkande är det som behövs. Jag vet att Martin har sagt så tidigare till mig. Men då har det bara varit ord. Nu har jag sett insikten av det och förstår hur mycket enklare saker och ting kan bli, utan att jag behöver stressa upp mig och oroa mig, innan saker och ting ens har hänt. För ett år sedan skrev jag Ta de där små ögonblicken i livet som annars kan verka så självklara. För kom ihåg det, vi är mer sårbara än vad vi ibland tror. Jag blev stolt över mina egna ord. Ta vara på tiden, på dagen och på vad allting ger. Jag är lite bitter över att missa MCs spelning nu på fredag men samtidigt får jag se dem om två veckor...och det är ju  bättre det än ingen gång alls. Att vara posetiv är svårt, att vara mindre stressad är ännu svårare, men det går...en bit i taget och utan att folk trycker på för mycket, för då går det inte alls. Nu ska jag snart ta tåget till söder och vitabergsparken, jag hoppas regnskurarna håller i sig som små och att jag får se Emil Jensen live ikväll. Hörs och ses!