Tidlösa bdHenrik

Jag kanske vakna likt en fjortis. Eftersom jag redan då blev nervös av tanken att Henrik Berggren var i Stockholm. Men att vara bdfan är inte åldersrelataret till mej längre. Det är arme av drömmar, alla vi fans, som funnits ända sedan 89. Jag har inte vågat slå på känslorna helt. Förväntan kröp fram lite mer än en timme innan spelningen. Jag var mer närvarnde då jag såg det ena efter d andra bdfanet dyka upp på området. De gick mot scenen och klungades. Pirret och känslorna steg närmre. Det hade blivit verklighet. En värld av drömmar hade besannats, Henrik klev upp scen och fansen hyllade honom med stjärnor och gråt. De sjöng, han log, och "Dark Star" fick mej också i tårar. Han var klädd i hatt, hade en mörkblå tröja med vita ränder och en blå skarf över. Byxorna var slätstrukna och svarta. Ett fan brister i tårar, han viker ihop sig och lämnar området. Henrik sjunger "Shoreline", "When we where winning" och "Dream my days away".


Såhär var jag sminkad och klädd, dagen till ära! :)
Sistnämnda låten fick mej och tänka på min ungdomstid, allt jag tog mej genom och vad stark jag blivit av det idag. Henrik log, sa att han älskar oss och stage:ade med gitarren. Med sig hade han en kille på trumpet och en annan på stämsång. Han sjöng och log. Nya som gamla fans samlade sig allt mer. Det var magiskt. Det gick fort och hela jag tänkte: kan han så kan jag. Jag har då aldrig sett en så välmående Henrik. Kroppen, ögonen och läpparna bevittnade om något jag blev så glad över. Så kom jag samtidigt på alla de bdfan som inte dök upp. Två av dom kände jag. Två änglar idag som delar himmeln och troligen har de varsin bdstjärna på himlavalvet. Avslutningsvis sjöng han "No time for us" och sedan vinkade han mot publiken, en slängkyss och oövervinnlig kärlek till oss alla. Så, bd forever, får det bli. Det går inte leva utan deras musik. Det går inte att andas utan känslan att vara näravarande av två bokstäver och dess betydelse; bd.

Kan Henrik se lyckligare ut? Tror knappast det! :)

då livet blev konkret

Sitter på en adress som påverkar mitt humör, mina sinnestämmningar och min hjärtkraft mer än någonsin. "Det handlar inte om vilka som påverkar dig. "Det handlar inte om vad som påverkar dig. Det handlar om dig Lea, vilka val du gör och inte på grund av någon annan" Svaret kom oväntat. Det slog mig rätt i ansiktet samtidigt som det var helt uppenbart var det också helt nytt för mig. Att leva för jag tycker en sak har jag alltid gjort. Jag går över många lik för att få min vilja genom. Men till vilket pris? Vart finns rädslan inblandad? Finns den kvar? Hade jag inte gjort mig av med den? Bara levt genom osäkerhet och alldeles för lite mod. Ibland spökar det inom mig. "Främst är du Lea. Det liv du byggt upp. I andra hand är du i ett tillstånd som heter ADD. Antingen tar du hand om dig och då blir din ADD bättre av sig själv eller så själper du dig själv genom att hjälpa andra lite väl mycket." Jag såg på honom med nya ögon. I famnen låg det lilla knytet jag precis blivit moster till för en vecka sedan. "Att vara 50 idag är som det nya 20" Vi skrattade. På insidan kvävde jag tårar. Jag blev helt varm i kroppen samtidgt som det spira ner i tårna. "På vilket sätt älskar du? På vilket sätt prioriterar du? Är det en trygghet eller är den en falsk trygghet" Jag svarade pass. Jag ville bara ifrån. Jag ville trycka delete eller escape och bara försvinna. Men verkliga livet är inte som min blogg. Det går inte att ordna orden i efterhand eller finjustera. Jag satt i stunden och älskade det nya livet, smått gillade det gamla och samtidigt som jag älskar en person föråder jag honom lika mycket. Kändes det som.




Så som jag vill leva, lever jag inte idag. För fem år sedan hade jag en vag plan om livet. Inte helt nödvändigt hur exakt saker och ting skulle bli. Men iallafall vara på väg till. Nu har det gått yttligare fem år till. Jag är i landet bland diagnoser, tabletter, kattallergi, räcka till/inte räcka till för mig och andra och så det allra heligaste; att vara moster. Jag kan förhålla mig till yttre faktorerna. Men det livet jag lever vill jag inte om fem år se ut som det gör idag. "Du har gjort otroligt mycket. Prövat på en massa grejor. Det märks att du är nyfiken" Men vad har det lett till? Kan jag leva med dom jag allra högst älskar eller är det dom som förhindrar min väg? Jag blundar ett tag åt verkligheten. Orkar inte än en gång berätta om livet, om allt jag varit med om, men hur viktigt är det? Jag vet inte. Jag är fast besluten att ändra mitt liv. Men jag är inte lika besluten om att förlora saker på vägen. Det känner jag att jag inte klarar av. Jag orkar inte. Men jag kan heller inte föråda mig själv eller närstående något mer. Jag måste helt enkelt på det här. Göra saker för jag vinner på det. För att jag utvecklas av det. För det glädjer mig. Och vara moster. För det är helt otroligt stort att se in i det lilla livets ögon, dess rörelser och minspel. Känna doften och leva med alla intryck det lilla livet ger vid varje ögonblick. Jag vill också vara där. Jag behöver det. Jag vet inte min väg. Jag gråter till sömns. Jag borde släppa en ny diktsamling...eller vänta, den skulle också behöva heta vändpunkt :P Lite väl tjatigt med att släppa två böcker under samma namn. Detta inlägg gör jag av egen vinning. Jag borde komma ihåg detta helt enkelt. Detta inlägg gör jag också till dom som har chansen, att är du mer redo än mig så spring iväg! låt dig halka/snubbla/gråta/skrika/glädjas/skrattas/osv på vägen, för du är inte mer än människa och människan är unik och komplicerad.


♥!


Grabbarna ser misstänksamma ut och undrar vad som kommer hända härnäst?
Jo! det är dags för promenad och posa med blommor och äta grönt gräs :)
På bild: Elvis 


Alvin förstod poängen att nysa i solen, äta maskrosblad
men det här med och posa var inte hans grej precis
Medans Elvis tyckte det var riktigt spännande med blommor,
att posa och försöka förstå sig på dessa humlor...
Men få komma hem igen är dock allra bäst. Dricka massa vatten, äta gott 
och busa runt bland hö och spån i buren sin. Samt kuttra av lycka.